A loser can win whenever he wants to
Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Jag har aldrig velat klassas som en medelmåtta i mängden.
Jag vill vara längre, snabbare, smartare, tuffare och bättre än alla andra.
Jag får alltid panik när någon är bättre än mig på något som jag borde klara bra.
Jag har enligt mig själv någorlunda bra betyg med 2 G, 9 VG och 6 MVG, 275p. Fast även om jag är medveten om att det är mer än vad många har i början av nian, så är det enda jag tänker att jag måste höja mig. Jag vill kunna gå ur nian med så bra betyg som möjligt.
Det enda ämnet som jag faktiskt inte bryr mig särskilt mycket om är idrott. Där gör jag bara mitt bästa och hoppas på att jag kan klara det.
Förra veckan hade vi ett kemiprov, och jag kände redan när jag lämnade in det att det inte skulle bli ett av mina bästa resultat. För ett par dagar sedan så meddelade min lärare att jag, med 7 fel precis hade klarat ett MVG. Detta gjorde mig äckligt förbannad och besviken på mig själv. Mest på grund av att jag vet att jag kunde ha pluggat mer, men också för att det nu känns som om jag tappar lite i kemin. Asså, jag vet att det egentligen inte är så, och jag vet att ett MVG är bra även om det är på gränsen till det. Men jag har så höga krav på mig att ett svagt MVG inte räcker.
Ibland kan dock de höga kraven vara bra, i alla fall när det gör så att jag pressar mig lite längre för att göra något bättre.
Det var en friidrottsdag i skolan idag. Jag tävlade i 100m, höjd och kula.
På 100m sprang vi fyra och fyra, och de två bästa gick vidare.
Första heatet kom jag 2a och gick därför vidare till semifinalen. Där skulle jag springa mot tre stycken från A-klassen.
Det är allmänt känt att A är en bättre idrottslass än B och C. Detta fick mig att prestera lite bättre, för det sista jag tänkte göra var att förlora mot A:are. I semifinalen lyckades jag därför komma 1a.
I finalen var det jag, en klasskamrat och två A:are som skulle springa. Det var jämt, och jag lyckades ligga bra till en bra bit. Men när vi närmade oss målet så sprang de två A:arna om mig. Jag kände i hela mig att det sista jag tänkte göra var att förlora. Så ännu en gång satsade jag mer, och på något sätt så lyckades jag komma på en delad tredjeplats.
Ska du komma sist, så se till så att du inte gör det själv.
När det senare var dags för höjdhopp så hade jag bara en tjej som jag såg som konkurrens.
Allt gick helt okej, några åkte ut och jag lyckades hålla mig kvar. Tills höjden var 1.20, då rev jag för första gången.
Jag kände redan när jag närmade mig ribban att det inte skulle funka. Så jag blev riktigt förbannad och trodde att jag hade förlorat det. Efter några sparkar i väggen och några hopp upp och ner så lyckades jag lugna ner mig och ställde mig för att göra omhopp. Detta klarade jag, och jag kände att hoppet steg inom mig.
Ribban höjdes till 1.25, och då rev faktiskt hon som jag såg som det största hotet. Jag kunde inte låta bli att faktiskt bli glad över detta. När min lärare plötsligt sa att om jag satte den här höjden så skulle jag vara i ledningen, så var jag taggad till tusen. Jag tog några djupa andetag och sprang iväg, och klarade det faktiskt.
Jag såg på när dem andra gjorde omhopp och en efter en rev ner ribban. Plötsligt så kom folk springandes mot mig och skrek , utan att jag märkt det så hade jag faktiskt vunnit.
Lyckan var total och jag hoppade runt och var helt uppe i himlen. Fick en massa kramar och bestämde mig sedan för att fortsätta.
1.27, 1.30 och 1.33 klarade jag av. Detta var 8 cm högre än vad jag någonsin klarat av att hoppa.
På 1.36 tog det slut, och efter tre hopp kände jag att jag att även jag gjort mitt för dagen.
Men jag hade lyckats med det som jag velat göra i två år, vinna höjdhoppen. Och detta hade jag gjort utan någon särskilt stark träning i år, det högsta jag hade hunnit hoppa på idrottslektionerna var 1.10.
Jag kommer nog alltid ha kvar dem här höga kraven på mig själv, men jag överlever nog ändå. För de kan faktiskt vara bra.
I'll never grow up, never grow up, never grow up.
När jag pratar med någon vuxen person så kommer nästan alltd samma fråga upp, "Vilken linje ska du välja på gymasiet då?". Och mitt svar är nästan alltid 'Natur-estet'. Men för varje gång som någon ställer frågan eller över huvudtaget börjar snacka om gymnasiet så får jag mer eller mindre panik, och blir mer och mer osäker på vad jag ska välja. För jag har verkligen inte den blekaste om vad jag vill jobba med när jag har gått ut skolan.
Jag har under mina femton år velat bli allt mellan delfinskötare och fotograf. Jag är fortfarande lite inne på att bli fotograf, men jag vill även ha ett jobb där jag får någorlunda bra betalt...
Det enda som jag är helt säker på är att jag egentligen inte vill bli vuxen alls. Jag vill inte behöva ta en massa ansvar, behöva planera allt som jag gör. Jag vill kunna träffa kompisar när jag vill, kunna längta efter sommarlovet, kunna ha fritid. Jag vill flyga till Landet Ingenstans och slippa växa upp.
Men jag vill inte stanna tiden som den är nu heller. Jag vill åka tillbaka i tiden, till då när allt var mycket enklare.
Tillbaka till när ens problemet lätt kunde blåsas bort av mamma, tillbaka till när man struntade blankt i vad andra tyckte och tänkte om en, tillbaka till när man kunde gå upp på morgonen utan att bry sig om hur man såg ut, tillbaka till när man var liten.
Visst, jag kommer säkert klara av de flesta sakerna i mitt liv när jag blir äldre, men det spelar ingen roll just nu.
Jag har planerat min framtid sen jag var nio år gammal, och det var ännu ett av mina stora misstag.
Nu drömmer jag mardrömmar, där allt skiter sig totalt, och ingenting blir som jag har tänkt mig.
Det värsta är att det faktiskt kan hända, jag kan faktiskt misslyckas med precis allting.
I'll never grow up, that's a promise
Smile like you mean it
Jag kan förstå att det är kul att ha ett kort på klassen som man gick i, men varför göra en så big deal utav det?
"Mormor och Farmor ska få kort så dem ser hur ni ser ut", yeah right! Seriöst, det är både enklare och billigare att ta fram sin egna kamera eller låna grannes för att ta kort på sina barn. Men nej, istället så tvingar föräldrarna sina barn att sätta på sen den nästan oanvända skjortan eller den nya fina klänningen och sen ska de stå helt rakt uppochner under tiden att en fotograf tar så där en miljon bilder på dem, och allt detta för att man ska kunna se hur de såg ut när de gick i skolan.
Men det är liksom bullshit rakt igenom. För vilken människa går runt i sina finaste kläder en helt vanlig dag i skolan?
Nej just det. Så låt ungen ha på sig den där slitna tröjan som han har gått runt i hela veckan och skicka sedan bilden till mormor så att hon ser vilket charmtroll till barnbarn det är hon har.
Och den här nya idiotiska idén om att de kanske ska ändra bilderna i photoshop innan de skickar ut dem, vad är det för skit?
Vad gör det om ungen har ett plåster på ena kinden eller om tonåringen har fått en ny finne kvällen innan? Man ska ju inte behöva lägga ner en massa tid på att ta bort det. Och ofta att det inte kommer att göra så att korten kostar ännu mer?
Jag menar okej att man kammar sitt barn lite extra mycket dagen till ära om det känns bra, men det känns väldigt onödigt att hålla på och ändra hans/hennes utseende och så bara för ett kort som i alla fall tas en gång om året.
Sen det här med själva fotograferingen. "Du ska stå där och du ska stå där." "Händerna rakt ner." "Säg omelett!" "Och så ler vi stort." "Sträck på ryggen, vinkla huvudet hit, se in i kameran, gör si och så och för guds skull, LE!"
Yes, man gör som man blir tillsagd och litar på att fotografen vet vad han/hon gör, men ändå visar det sig när man väl får bilderna att man ser ut som ett vrak, med det där tillgjorda leendet och håret som alltid lyckas ligga helt fel.
Så... vad är poängen med att man ska göra allt för att se bra ut på ett kort en gång om året?
Det enda som föräldrarna gör är ett tappert försök att få sin son/dotter att se bra ut så att de kan skicka ut bilderna till alla avlägsa släktingar och få skryta lite om vilka underbart söta barn man har.
Vårat nästa klasskort blir i alla fall en plojbild, och kommer bli så fett med skoj!
Watch me take the lead
Jag har. Rädslan över att jag ska få återfall när det gäller cancern hälsar på med jämna mellanrum.
För ett par dagarn sen fick jag en kallelse till sjukhuset, de ville att jag skulle komma dit för ett besök. Redan då började oron gro. Varför stod det inte varför jag skulle komma dit? Varför kände jag inte igen namnet på doktorn som jag skulle träffa? Varför hade de inte sagt att jag kanske skulle bli kallad?
Alla dessa frågor snurrade runt i huvudet på mig, ända tills jag faktiskt kom dit tidigare idag.
När vi kommit in till ett rum och satt oss ner där så började doktorn fråga om min ena äggstock verkligen var borttagen, för det stod tydligen inte det. Jag sa att det var informationen som jag hade fått i alla fall, och efter en stund så märkte doktorn att det faktiskt stod där i anteckningarna. Då började hon snacka om varför jag var där.
Tydligen så hade människorna upptäckt en liten cysta vid min kvarvarande äggstock för ungefär ett halvår sen, och denna hade växt till sig lite. Detta visste jag, som ni kanske förstått, inte ett skit om så jag blev smått chockad. Och även om den där doktorn upprepade om och om igen att den verkade vara "snäll" så kunde inte tanken på återfall försvinna från mitt huvud.
Jag kommer ihåg första gången för tre år sen när de berättade för mig att jag hade fått cancer. Jag hade egentligen inte den blekaste om vad det skulle innebära för min del, jag trodde tillexempel att jag skulle klara av att gå i skolan ändå. Det som skrämde mig var att jag skulle tappa allt mitt hår... men man säger ju att man blir visare med åren.
Så nu sitter jag här tre år senare och är orolig att få återfall, att tappa allt det som jag för tillfället lever för, att inte orka klara av det och istället lämna livet.
Jag försöker hela tiden säga till mig själv att cystan är "snäll" och att jag inte kommer bli sjuk. Det är det jag hoppas på.
Men om jag nu blir sjuk igen då? Kommer jag vara lika svag som förra gången? Kommer jag ligga där i en sjukhussäng och bara tyna bort? Kommer jag att förlora kontakten med mina vänner igen?
Nej, det kommer inte hända, jag tänker inte låta det hända. Jag har redan vunnit över skiten en gång, vad är det som säger att jag inte skulle kunna klara av det en gång till? Jag tänker kämpa 200%+ för att bli frisk.
Men för att bli frisk så måste jag först bli sjuk. Och hey, det hade jag inte heller tänkt att jag skulle bli.
