Hold your head up high
Jag har kommit på vilket ord det är som beskriver mig mest som person.
Fighter, eller kämpe om ni föredrar det.
Men varför detta nu då? Ni som känner mig tillräckligt bra kan nog lista ut det helt själva, men för er som knappt känner mig alls så kan det bli svårare.
För att börja från början. Jag har knappast varit en sån person som haft det svårt under min uppväxt utan egentligen helt tvärtom. Men jag har en hemlighet som väldigt väldigt få känner till. En hemlighet som jag inte berättat särskilt ofta och inte heller tänker berätta idag.
En hemlighet som jag hållit inom mig i så gott som hela mitt liv och som vissa dagar har fått mig må riktigt dåligt.
Men jag har klarat att leva mitt liv utan att behöva anstränga mig så mycket.
Jag har alltid vetat var jag har haft mina vänner någonstans och alltid kunna skilja på rätt och fel.
Allt har varit bra tills i december år 2004 då egentligen hela mitt liv förändrades p.g.a lite magont.
Efter ett sjukhusbesök, en massa undersökningar, en operation och ett x antal dagar så fick jag plötsligt reda på att mitt magont inte berodde på blindtarmen eller något annat skit, utan en tumör som suttit vid ena äggstocken. Jag hade fått cancer.
Att gå i femte klass och ha cancer är inte direkt något som man kan kalla enkelt.
Det betydde ett halvår som spenderades genom att ligga på sjukhus så gott som hela tiden, det längsta jag klarade av att vara hemma var typ 3 dagar.
Min tolfte födelsedag var både den värsta och den sämsta, halva dagen var jag på sjukhuset men de få timmar som jag var hemma var underbara. Med hela familjen och även några av mina vänner.
Jag tror inte att de fattar hur mycket jag uppskattar att de var där även om jag inte orkade med så mycket.
Strax innan sommarlovet skulle börja så var min behandling äntligen klar och jag var frisk igen.
Själva sommaren kommer jag inte ihåg särskilt mycket av, men däremot sexan.
På ett halvår så hinner otroligt mycket hända och folk hinner förändras. Och det var så det var.
Allt hade förändrats, men jag hade inte varit där och sett det.
Jag trodde seriöst att det skulle bli skönt att komma tillbaka till skolan och det var det till en början, men när folk börjat vänja sig vid att jag var tillbaka så ändrades det.
Ena sekunden kunde jag känna mig omtyckt och verkligen må bra, och andra sekunden kunde jag sitta helt själv vid ett bord och känna mig osynlig och bortglömd.
"Folk ser inte genom sina egna ögon", det var så som det kändes.
Det fanns vissa personer som faktiskt kunde komma till mig där jag satt och bara vara helt underbara. Sen fanns det de som bara kom efter att någon annan kommit, som inte verkade våga gå till mig själv. Det var det som förstörde mig mest. Jag hade liksom känt de flesta halva mitt liv och allt hade alltid varit bra. Varför hade saker och ting ändrats nu plötsligt?
Så var sexan, bra ibland och sämre ibland.
Sjuan närmade sig mer och mer och jag var säker på att allt skulle bli mycket bättre.
Det var liksom en ny skola och nya klasskamrater.
Jag är helt säker på att om inte jag haft så äckligt höga förväntningar så hade jag inte heller mått så äckligt dåligt.
Till en början så var det faktiskt bra, jag trivdes. Men ju längre in i läsåret som vi kom så kände jag mer och mer hur de runt om mig började försvinna från mig.
Vi liksom växte ifrån varandra så att säga. Jag trodde inte att jag skulle säga det, men jag skulle hellre vara tillbaka på sjukhuset än att vara där jag var och må som jag mådde.
Inte en chans i världen att jag trodde att åtta års vänskap kunde ta slut bara så där.
Jag blev mer och mer ensam och på våren så kunde jag sitta helt själv på en bänk medan folk bara gick förbi mig.
Men jag reste mig även från detta. Jag valde att ta vägen bort från dem som jag en gång kallade för mina bästa vänner.
Det var ett av de bästa valen som jag har gjort. För tack vare detta fick jag nya vänner och jag lyckades släppa allt som jag en gång varit och bli den person som jag alltid velat vara, en självständig person som inte lyssnar på vad någon annan säger om mig.
Det finns fortfarande vissa saker som inte är helt hundra, men eftersom 98% av sakerna är det så klarar jag mig ändå.
Jag står inte här och säger att jag haft det svårare än alla andra, det kan till och med vara så att vissa inte tycker att jag är en fighter.
Jag låg på botten, men lyckades ändå klättra högst upp igen. Enligt mig så är jag är en fighter.
What was ever really special about me all this time?
Det är meningar som jag får höra och som jag själv säger dagligen.
Och det är ju verkligen inte något fel på det över huvudtaget, jag mår ärligt talat bara bättre när någon säger de orden till mig.
Fast ändå kan jag inte sluta fundera på saker och ting. Det är långt ifrån alla som någon gång får känna hur hela kroppen fylls av glädje efter att dessa ord har lämnat någon annans mun, det är långt ifrån alla som faktiskt är omtyckta.
Detta tycker jag är helt fel.
Jag har aldrig varit en sån person som kan dömma folk efter hur de ser ut, jag har aldrig kunna stå och skratta bakom någons rygg på grund av att personen inte "passar in". Jag säger inte att jag inte gjort det, jag säger att det är inget som jag lever mitt liv för att göra.
Jag tycker rent ut sagt att det är så äckligt idiotiskt att göra något sånt.
Jag tycker verkligen inte att det finns minsta anledning till att gå på oskyldiga personer bara för att de har en konstig näsa, för att de är överviktiga eller för att de inte klär sig som andra "normala" personer gör. Om anledningen till att vissa gör det beror på att de har tråkigt, att de tror/vill få andra att tro att de är bättre än andra eller att de bara är helt dumma i huvudet vet jag inte och är inte heller säker på att jag vill veta det, för det skulle utan tvivel bara göra mig mer irriterad.
Det går inte en enda dag utan att jag får höra en massa skitsnack från alla håll, en massa spydiga kommentarer som skickas iväg helt utan anledning. Fråga man vad offret i fråga har gjort för att förtjäna det så blir svaren oftast, "Men ser du inte hur han går?" "Hon är dum." "Vadå? Hon är ju ful.".
Seriöst, det är ingen tillräckligt bra anledning för att mobba någon, det är ingen tillräckligt bra anledning för att trycka ner någon till botten och förstöra dens liv!
Jag tror knappast att mina ord kommer göra saker och ting särskilt mycket bättre, men jag hoppas verkligen att det får folk att tänka till. Det finns ingen som förtjänar sån här behandling.
Jag ser mig inte själv som en särskilt bra person, jag kan helt ärligt kalla mig själv för elak. Så kan någon berätta för mig varför just jag får höra de underbara ord som andra förtjänar bättre.
Think about the heroes saving life in the dark
Jag saknar allt. Att träffa alla människor som går på skolan, att sitta på lektionerna och lyssna på lärarna när de pratar, att ignorera dem totalt och prata med kompisarna istället, att sitta på golvet utanför klassrummet, att sitta ute vid mopederna och prata med folket där, att klaga på hur skabbig skolan är, att gå runt i korridorerna och vara allmänt flum, att irritera sig på att alla andra bara är i vägen, att sitta och ta det lugnt på fritidsgården, att sitta och spela gitarr, att driva med folk, att sitta på bussen hem, att få vara social helt enkelt. Jag saknar till och med att bli tvingad att gå upp tidigt på morgonen.
Men självklart så finns de här sista dagarna som envisas med att vara tillräckligt långa för att det ska kännas som en evighet. De här sista dagarna då man inte känner för att göra någonting förutom att sitta och vara helt apatisk.
Inte blir det bättre heller när vädret är sämst. Ingen sol, inte ens regn utan bara en massa moln som täcker himlen och gör hela världen grå och trist. Detta är min anledning till att längta tillbaka till skolan.
Men mitt sommarlov har annars varit mestadels bra. Jag önskar bara att jag träffat fler av mina vänner, då skulle jag kanske ha sluppit den här känsla som jag har nu...
Men det finns inget jag kan göra åt det nu i alla fall. Nu är det bara att vänta på att det sista året i grundskolan ska börja och sedan göra det till det bästa året ever!
If you lie, you don't deserve to have friends
De bästa vännerna som man kan ha och som alltid ställer upp till 110%.
Madeleine Järlbrink, Linnea Moberg, Angelica Isaksson, Frida Abrahamsson, Clara Frössling.
MADELEINE JÄRLBRINK
Seriöst den bästa människa som finns!
Det finns verkligen inte ord som beskriver hur mycket jag älskar henne.
Vi tycker och tänker likadant om nästan allt och lyckas alltid göra det bästa av situationen.
Uttryck som STEEEN*simma runt*STEEEN, mer ost-Ron? och How do you FEEEEEEEeeeeeeeL-mjölk är sånt som vi säger dagligen.
Vi vet saker som att alla egentligen heter/vill heta Sture, den rätta innebörden av urbanisering och att katter håller på att ta över världen.
Even at my worst, I'm best with you <3
LINNEA MOBERG
Bardomsvän sen 3 års ålder!
Det säger sig självt, miljarder minnen som det ena är bättre än det andra.
Det är med all säkerhet svårt att komma på något som vi inte gjort tillsammans.
Det finns både för- och nackdelar med att känna varandra så bra som vi gör, men det helt klart bästa är att vi alltid vet var den andra finns någonstans.
12 underbara år av vänskap har det blivit och fler ska det bli.
Svanviks skräck slår till igen <3
ANGELICA ISAKSSON
Världens mest äkta och coolaste piratkopia!
Är man någonsin minsta lilla nerstämd så är Angelica den person som man ska gå till.
Hon får en att le bara genom att vara sig själv.
Hon ger nördighet ett helt nytt ansikte genom sina kunskaper om pirates, julkalendrar och Johnny Depp.
Hon vet precis vad man ska göra för att folk ska komma ihåg en och det visar hon så fort hon får chansen.
Med Angelica har man alltid Sweeneygt skoj! <3
FRIDA ABRAHAMSSON
Hästtokigt Martin Stenmarcksfan - ett vinnande koncept!
Frida, frida, frida, underbar, underbar, underbar.
En tjej som verkligen alltid ställer upp för en när man mår dåligt, som får en att känna sig älskad.
Har man inte en vän som Frida så har man verkligen missat något.
För det finns seriöst inte många som är bättre.
Även om jag aldrig kommer att säga att Martin är bättre än Håkan, så kan jag lugnt säga att Frida är bäst! <3
CLARA FRÖSSLING
Vår alldeles egna duracell-kanin!
Clara drar aldrig förhastade slutsatser, utan ger alttid alla en ärlig chans.
Hon är beviset att man kan ha ett stort hjärta och mycket kraft i en liten kropp.
Kraft och energi har hon så att det räcker och blir över, det är vid ytterst få tillfällen som hon sitter still.
Men det är liksom därför vi älskar henne så mycket.
Och alla behöver faktiskt inte kunna barnsånger! <3
JAG ÄLSKAR ER!
Jag är en gammal fantasi.
Yes, nu har jag varit lite wannabe-alla andra och fixat en blogg jag också.
Annars är jag la knappast vanligtvis något död fisk som följer med strömmen, utan jag väljer helst att gå min egen väg eftersom jag lärt mig att om jag följer andra mår jag bara dåligt av det efter ett tag. Jag vill inte lyssna på samma musik som alla andra eller ha samma klädstil.
Jag tycker seriöst om att sticka ut från mängden så där lagom mycket.
De flesta kommer nog få veta mer om mig genom att läsa här än vad de skulle få veta om de frågade mig direkt, mest p.g.a. att jag inte tycker om att prata om hur jag känner mig med människor jag inte känner till i alla fall 80%, men också p.g.a. att jag uttrycker mig bättre skriftligt än vad jag gör muntligt.
Här kommer ni inte få läsa särskilt mycket om hur mina dagar har varit, utan mer om vad jag tycker om det som har/inte har hänt. Jag kommer att skriva precis vad jag tycker utan att egentligen ta speciellt stor hänsyn till andras synpunkter, jag kommer att skriva vad jag tycker om vissa personer utan att nämna några namn, i alla fall inte när det gäller negativa saker.
Det är alltså ingen mening med att ni frågar mig vem/vilka inläggen handlar om, för det kommer med all säkerhet inte angå er ett dugg.
Men den här bloggen kommer förhoppningsvis inte bara skrivas av mitt pessimistiska jag, utan också av det optimistiska.
Det kommer säkert att skrivas en hel del om mina underbara vänner som lyser upp min tillvaro med sina små hyss, och kanske om min familj som faktiskt klarar av att vara bra ibland.
Men som sagt, vare sig det är bra eller dåliga saker som skrivs här så är allt mina tankar och enbart mina. Det finns ingen anledning för er att hålla med om ni inte vill.
Jag kommer aldrig att säga att det jag skriver är rätt, utan det är bara som jag tycker.
Era tankar är välkomna så länge ni inte säger att jag är helt dum i huvudet som skriver mina.
