Klockan är nu 00:11, datumet är 24.12.2008. Det har varit julafton i elva minuter.
Det finns ingen snö utomhus, det har faktiskt varit flera plusgrader i dag. Alla ljusslingor och adventsljusstakar som folk har satt upp känns bara som onödigt krims-krams. Jag känner verkligen inte minsta julkänsla.
   Egentligen slutade jag tycka om julen för ungefär två år sen, det är inget för mig. Jag har varit med om jular som varit mindre bra, jag upplever att folk blir stressade, lättretliga och smått giriga när julen närmar sig. Det blir alldeles för mycket av det här att folk ska vara snälla mot varandra och att allt ska vara så trevligt, allt känns tillgjort och jag klarar inte av det.
Julen är inte vad den var.
   Jag kommer ihåg när det var en meter snö ute, när min lillebror började gråta i rädsla för tomten som egentligen var våran farfar, när det knackade på dörren och det visades sig vara en trätomte - jag fattade aldrig hur den kunde knacka när alla var i huset, när jag och mina bröder i smyg försökte få reda på vad som fanns i paketerna.
Vad var det som hände? Varför är det inte så nu? Jo det är klart, vi, jag och mina bröder blev äldre. Vi började önska oss pengar och dyra komplicerade saker istället för enkla leksaker. Vi slutade uppskatta småsakerna.
Så, i min familj är det inte alls som det brukade. Jag vet inte riktigt när det ändrades, kanske var det när vi började fira jul här hemma istället för i stugan i Dalsland. På den punkten känner jag mig skyldig, eftersom jag ville vara i närheten av mina vänner.
   Så nu firar vi inte längre jul med släktingar, nu är det bara familjen. Vi köper inte längre en massa julklappar till julafton, utan det blir något dyrare på mellandagsrean istället. Det enda som egentligen är sig likt är julbordet, vilket gör det till julens höjdpunkt. Med skinkan, köttbullarna, prinskorvarna, sillen, Janssons frestelse, julmusten, dopp i grytan och allt annat gott som hör till.

Egentligen fattar jag inte varför jag sitter och gnäller. Jag är ju som sagt inte så mycket för julen. Jag funderar till och med på att sluta fira den helt när jag blir äldre, spara pengarna till något annat istället. Jag har valt att inte pynta mitt rum överhuvudtaget i år. Men jag antar att jag saknar känslan man hade när man var liten. Pirret i magen när man vaknade på morgonen den 24e December. Förväntan som fanns i rummet när man började öppna julklapparna och glädjen som fyllde kroppen när man fick det man önskade sig.

Klockan är nu 01.19, det har varit julafton i 79 minuter. Snön är lika obefintlig som om det vore mitt i sommaren. Jag sitter och tittar/lyssnar på RENT istället för att sova eller lyssna på jullåtar. Julkänslan är fortfarande helt försvunnen.

Detta är min julhälsning till er antar jag. God(eller vad ni nu vill kalla det) Jul.

Evig kärlek. Det låter helt underbart, men finns det verkligen?
Jag tror inte på saker om jag inte har fått något bevis på att det faktiskt kan existera, evig kärlek är en sån sak. Jag har hela mitt liv möts av par som har bråkat med varandra och par som har glidit isär. Var finns kärleken där?
När jag tänker på kärlek så är det något underbart som håller i max några år, sen blir folk mer som bästa vänner. Detta känns smått hemskt. För det är väl inte det som är kärlek egentligen?

   ”I nöd och lust, tills livet skiljer oss åt”, ja tänk er själva. Kärlek som faktiskt håller tills den ena personen dör och kanske ännu längre.
Tänk er att någon förlorar sin älskade i ung ålder och sen vägrar leva med någon annan eftersom han/hon redan har hittat personen som han/hon älskar mer än allt.
Tänk er att någon tar sitt liv för att han/hon blev lämnad av personen som han/hon ville ha mest i hela världen. Det är egentligen hemskt, i alla fall det sistnämnda, men DET är riktig kärlek för mig.
Det enda paret som jag träffat som håller som fortfarande håller ihop, efter över 70 år, är min farmor och farfar. Jag har aldrig varit med om att de har bråkat med varandra och de är så otroligt söta tillsammans.

Farmor: Jag tänker då verkligen inte bli 100 år gammal!
Erica: Varför inte?
Farmor: Nej, då är man så gammal och skruttig.
Farfar: Men du är lika vacker som du var när du var 20!

Jag vill också bli kär i någon när jag är runt 20 och sedan älska den personen resten av mitt liv. Jag vill visa mina barn och barnbarn att det finns riktig kärlek i världen. Jag vill få dem att tro och hoppas på något som är lika vackert som det som jag har. Det är just nu en av mina största drömmar.

   Men varför skiljer sig så många personer? Varför kan inte kärleken finnas kvar för fler?
Kanske är vissa för snabba med att gå med i ett giftermål, kanske är de så rädda för att bli ensamma att de glömmer att verkligen tänka efter.
Kanske är det meningen att kärlek ska vara som en sällsynt blomma som bara vissa får upptäcka, för att den inte ska bli utsliten och något som alla tar för givet.
Kanske måste det finnas hat i världen för att vi människor ska kunna leva.
   Men det kanske inte är så konstigt i alla fall… När vi ”bestämmer” att de små, som bär mest kärlek i sig och som väldigt sällan dömer någon, inte kan känna riktig kärlek. Att de inte vet hur det känns att få sitt hjärta rejält krossat eller hur det känns när man blir glad av att bara se en person. Det är fel!
Det är STOR skillnad mellan att känna kärlek och förstå sig på kärlek. Känna kärlek kan alla göra, men när det gäller att förstå sig på kärlek, så finns det nog väldigt få som faktiskt gör det.

   Jag hoppas att det kommer en dag då alla får välja vem de ska älska, då alla får älska alla oavsett vilket kön eller vilken tro de har och då de äldre låter de små lära dem vad riktig kärlek är.