Jag andas i det tomrum som blev över

Just nu sitter jag här och försöker lägga ut ord igen. Försöker få det att låta bra, men det går totalt åt skogen.
Jag vet inte vad jag vill skriva. Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Jag vet knappt vad jag tänker nu för tiden.
Det ligger en tomhet i luften, som samtidigt är så tjock av minnen.
  För några veckor sen var jag lycklig. Jag kände att allt skulle bli bra, det var ju bara några dagar kvar.
För ett år sen var jag lycklig. Då hade jag allt framför mig, jag hade allt som jag kunde önska mig.
Jag trodde aldrig att det skulle vara för evigt, men jag hade börjat hoppas.
Plötsligt så bröts allt. Den där fasta grunden som jag stod på bara föll ihop.
Tårarna rann och jag kunde inte stå på mina egna ben.
Det var bara två dagar kvar...
   Två veckor. Det var för två veckor sen. Det känns både som en evighet och som om bara några timmar har gått.
Jag kan inte säga att jag mår helt bra, för det gör jag inte. Jag sitter just nu i en bergodalbana som är värre än Gröna Lunds Insane. Ena sekunden ler jag och vet att jag kan klara det, andra sekunden vill jag bara skrika och låta tårarna rinna tills smärtan försvinner. Och däremellan så känner jag ingenting.
Det finns så otroligt mycket som jag vill ändra på. Det finna så otroligt mycket som jag vill uppleva igen. Det finns så otroligt mycket som jag vill glömma. Inte minst mig själv.
Jag vill vara stark. Jag vill kunna skita i allt. Men jag klarar inte av det. Att vara beroende av någon är det absolut värsta jag vet. Speciellt när det handlar om någon som jag vet att jag måste klara mig utan.
För även om jag har fått ett löfte om att aldrig bli lämnad, så känns det som om det är precis det som jag håller på att bli.
   Det går inte en dag utan att jag vill skicka iväg ett sms eller bara ta upp telefonen och ringa. Men jag gör det inte, för jag känner mig så äckligt efterhängsen. Det känns så påtvingat.
Men genom att bara få höra några ord så kan jag må bra igen.
Det är så sjukt mycket som jag funderar på och som jag vill fråga eller förklara. Fast jag vet inte om jag vill veta svaret eller om jag kommer att kunna bli förstådd.
Men jag ska vara ärlig nu. För det här är just nu det enda sättet att kunna berätta.
   Jag önskar att jag hade bett om en sista kyss. För allt det här känns bara fel.
Den sista kyssen var inte tänkt att vara ett avslut. Den skulle vara en början på resten av tiden.
Det var på två sätt fel kyss som blev ett avslut.
Det går inte att bara säga det. Man måste göra det också. Annars går det förlorat.
Jag vet inte om jag är den enda som gråter, för jag har inte hört något om det. Och det är det värsta just nu.
Tystnaden förvandlar alla ord till lögner.
Allt jag vill ha är en förklaring. Jag vill bara veta.
   Jag säger till folk att jag klarar av det här, men ibland tror jag inte ens på det själv. Det är bara en mur som jag bygger upp som skydd. Skydd mot alla känslor. Ett skydd som just nu är min enda väg för att överleva.
Jag intalar mig själv att det här var det bästa sättet. Men för varje dag så tvivlar jag mer. Det var inte så här jag menade.
Det var dem, inte jag.
   Alla minnen finns kvar och saker som påminner om allt. Saker som jag är för svag för att radera.
På något sätt känns det som om jag raderar tiden som var om jag tar bort de där sakerna.
När jag äntligen klarar av att slänga eller ta bort något, så börjar jag gråta. Det gör seriöst ont.
Men jag kan inte få tillbaka något nu.


Ändras det inte nu så blir det här mitt avslut. Jag måste komma vidare.

Happy people never fantasize

Du fick det du ville ha, men är ändå inte nöjd.
Du har allt som alla andra skulle döda för att få, så varför är du inte lycklig?
Du kan alltid få något som är lite bättre.
Vi människor har en väldig tendens att klaga. Ibland över saker som faktiskt är fel och jobbiga. Fast ganska så ofta också över småsaker.
Vi är rätt så sällan nöjda över det vi har, i alla fall under en längre tid. Ganska så snart så hittar man fel i sin nära inpå perfekta tillvaro och vill ha något bättre.
Vi drömmer om en kärlek som antagligen inte finns, om jobb man aldrig kommer lyckas få och pengar i en helt orimlig mängd.
Okej, jag ska inte vara en sån glädjedödare. Man kan uppnå sina drömmar och få det man vill ha.
Men seriöst, lycka till med att hitta någon som inte skulle vilja ändra något alls i sitt liv.
   Barn gnäller när de inte får sin vilja igenom. När mamma inte vill köpa en dyr leksak eller när pappa vägrar ge dem en glass. Och de gnäller om hur orättvist allt är.
   Tonåringar gnäller så fort föräldrarna ber dem att hjälpa till hemma, när skolan blir det minsta jobbig. Och de gnäller om hur orättvist allt är.
   Vuxna gnäller om hur mycket allt kostar nu för tiden, hur bråkiga deras tonåringar är, över hur mycket de hatar sin chef som vägrar höja lönen. De gnäller om hur orättvist allt är.
   Gamla gnäller om hur uppkäftiga dagens ungdomar är, om hur mycket bättre det var förr, att ingen längre har respekt för de äldre. De gnäller om hur orättvist allt är.
Well, välkommen till verkligheten. Här är det inte särskilt rättvist, speciellt inte för dig.
Men vem bestämmer vilka som har rätt att gnälla och vilka som inte har det?
Får man tycka synd om sig själv när det finns folk som har det värre?
"Jag hatar mina föräldrar" - Men du har i alla fall föräldrar som tar hand om dig, det är mer än vad vissa andra har.
"Jag har inte råd att köpa de där snygga märkesjeansen" - Men du har i alla fall pengar så du kan köpa billigare jeans.
"Skolans mat är så äcklig" - Men du får i alla fall mat. På andra platser får barnen inte mat varje dag.
"Mamma tvingade mig att hänga tvätten" - Du slapp i alla fall att börja arbeta när du var sju, för att du och dina syskon skulle få pengar till mat.
Vare sig du får 200 eller 1000 spänn i månadspeng så är du mer eller mindre bortskämd. Just face it.
Min pappa brukar säga till mig att de som är mest bortskämda är flickor med äldre bröder. Jag brukar säga att min lillebror är mer bortskämd.
Det finns vissa saker som vi själva inte kan göra något åt. Men innan man gräver ner sig i depression för att livet har skitit sig, så kan man skänka en tanke till de som faktiskt har det värre. Skaffa lite perspektiv på det hela.
Jag tror att det är bättre att få råka ut för sämre saker med mellanrum än att få allting serverat på ett silverfat.
För livet är som en dans på rosenbuskar, underbart, men här och var finns det taggar.

And this is my reaction to everything I fear

Människors liv styrs av en hel del saker.
Familj, karriär, intressen, drömmar, andra människor, väder, tid, pengar, kärlek och rädsla till exempel.
Det sistnämnda tänkte jag skriva lite mer om idag.

När folk frågar vad jag är rädd för så brukar inte listan bli särskilt lång. Men jag har kommit på att jag är rädd för en hel del saker. Det är inga direkta fobier bara sån där känslan som gör hela situationen obekväm.
Sånt som man inte tänker på direkt när någon nämner ordet rädsla. Sånt som vissa kanske tycker är helt sjukt att vara rädd för.
   Den första grejen som jag faktiskt har en fobi för är en så enkel sak som spindlar och det är ju inte direkt något ovanligt.
   Jag kommer ihåg när jag gick på dagis. Då hade vi en dagisfröken som var väldigt rädd för spindlar. Självklart så var det alltid henne vi ropade på om en spindel kröp runt på golvet. Självklart blev hon lika rädd varje gång och flög upp på en stol eller något.
Det är ju ändå lite hemskt att göra så mot någon, men vad kan man begära av barn under sex år som tycker det är väldigt roligt.
Jag har själv blivit utsatt för personer som vill visa mig någon spindel, som kommer springandes med dem emot mig, som försökt dra mig till platser där det finns spindlar. Knappast något som jag föredrar.
Om jag får syn på en spindel så får jag väldigt lätt panik och är ganska så snabbt ute ur rummet.
Jag har flera hål i mitt rum som är igentejpade på grund av en spindel. Ett par gånger har jag inte kunnat sova i min säng för att det har varit en spindel där.
Jag är inte rädd för att de ska bita mig, för det vet jag att de inte gör. Men det börjar liksom krypa under huden på mig och jag tror att det ska hoppa på mig.
Det konstiga är att jag är inte särskilt rädd för spindlar som finns utomhus. Men bilder på spindlar klarar jag inte av.
   Nästa sak som jag brukar nämna när frågan om rädslor kommer upp är mörker, eller rättare sagt, att gå själv utomhus när det är mörkt.
Jag kan gå vägar som jag kan utantill, där jag känner till allt, men ändå var så sjukt rädd.
Även om musiken så gott som alltid är på så måste den stängas av då, så att jag kan höra allt.
Jag kan helt ärligt säga att jag är rädd för att det ska komma någon blodtörstig mördare och hoppa på mig. Det är helt galet, eftersom att jag vet att chansen är sjukt liten. Jag har liksom inte ens sett ett rådjur när jag varit ute och gått.
När det är ljust så är det självklart helt okej att gå ute. Och går jag med någon annan när det är mörkt så är det också oftast lugnt, så kan jag nästan skratta åt hur feg jag brukar vara.
Men jag antar att inte veta vad som kommer runt hörnet, inte kunna se det utan vara helt maktlös också bidrar till rädslan.
   Det leder oss till nästa sak som jag kommit på att jag är rädd för. Framtiden.
Eller det kanske inte riktigt stämmer. Men framtiden bidrar med något som jag är rädd för. Nämligen situationer som jag inte har någon makt över.
För att jag ska kunna känna mig säker så måste jag veta hur saker och ting fungerar och hur jag ska bete mig.
Framtiden innebär rätt så många såna situationer.
   Gymnasiet. Det är sex dagar kvar och jag får mer och mer panik.
Inte nog med att jag ska börja på en skola där jag inte känner någon. Skolan ligger dessutom sju mil hemifrån. Allt kommer att bli helt nytt för mig.
Jag vill så sjukt gärna stanna kvar på högstadiet. Där jag vet hur saker och ting fungerar och hur jag ska bete mig. Där jag känner mig säker.
   Jobb. Nej, jag vet inte vad jag vill jobba med. Under de senaste åren har jag velat bli allt mellan polis till arkitekt. Jag har inte direkt något som jag är riktigt bra på, utan jag är rätt så medelmåttig.
Jag avskyr att prata med folk jag inte känner. Ju viktigare personerna är för mitt liv ju mindre pratar jag, jag är rädd för att de ska tycka något negativt om mig och sen inte kunna ändra uppfattning.
Familj. Jag vill gifta mig, jag vill ha barn. Men jag är inte säker på att jag är redo eller kommer bli redo för det.
Det kan bero på att jag är sexton år och mitt i min uppväxt. Det är inte meningen att jag ska vara redo för det nu.
Men det kommer att bli så otroligt mycket ansvar, dygnet runt.
Jag är rädd för att min familj kommer bli totalt misslyckad. Att mina barn kommer få uppleva en massa bråk och må dåligt.
Jag är rädd för att bli en sån där tråkig vuxen som aldrig träffar vänner eller som inte direkt har några vänner.
   Döden. Ja, det är inte heller den ovanligaste saken att vara rädd för.
Det är inte rädslan för att dö så fort jag går utanför dörren som är värst. Utan rädslan att förlora dem som man älskar. Någon i familjen, någon släkting eller någon vän.
Tyvärr så är döden något som inte går att undvika. Det gäller liksom bara att leva sitt liv innan döden kommer. Ta vara på tiden som man har tillsammans. Man kan liksom inte sitta och vänta på att döden ska komma.
  Sen finns det andra saker som jag också är rädd för.
Att misslyckas är en av dem sakerna.
Jag har väldigt höga krav på mig själv. Det som jag gör ska inte bara göras bra utan lite extra bra.
Jag är en tjej som så gott som alltid sköter mig. Och det känns som om folk förväntar sig väldigt mycket av mig.
Jag tycker inte så jättemycket om att få hjälp med saker, för jag vet att jag kan fixa det själv och jag vill kunna ha kontroll över allt.
Rädslan för att misslyckas är väl något som kommer på köpet då.

Rädsla är en sak som styr många människors liv. Vissa rädslor kan man bota, vissa är lika naturliga som själva livet.


I don’t know if I like your perfect style

Vem är jag? Hur är jag?
Emo? Fjortis? Galen? Snäll? Ordentlig? Tönt? Punkare? Nörd? Slarvig? Söt? Idiotisk? Gullig? Konstig? Självupptagen? Intelligent? Ful? Besserwisser? Kaxig? Poppare? Elak?
Nej. Jag är en enda sak, mig själv.
Pop-stjärna under ögat. Nit-armband. Sminkad med eyeliner. Klädd i hood-tröjor och stuprörsbyxor. Rött hår med svarta toppar och lugg. Palestinasjal. Bandana i håret. Halsband med för många hängsmycken runt halsen. Barnhalsband.
"Erica du ska vara poppare, du kan inte ha nit-armband"
"Erica, varför har du så många halsband?"
"Erica, du borde ha håret såhär"
"Erica, varför gör du så?"
Varför bryr ni er?
Jag klär mig precis så som jag vill. Jag ser ut precis så som jag vill.
Ni slösar bara eran tid när ni påpekar något, dessutom gör ni mig irriterad.
Varför dessa regler om att man måste passa in i ett speciellt fack?
Ska du vara sån, så måste du se ut såhär, klä dig såhär och tycka såhär.
Du har svart hår, du är emo.
Du klär dig i randigt, du är poppare.
Du är för sminkad, du är fjortis.
Jag har på mig det jag vill och ser ut som jag vill, jag är mig själv!
Om jag skulle rätta mig efter alla andra, så skulle jag inte ha samma självförtroende. Jag vet det, jag har varit där.
Jag tar det som jag tycker är snyggt, lägger ihop det och får det så som jag vill ha det.
Tycker du på något sätt, stå för det. Strunta i vad andra säger. Accepterar de inte den personen som du är, så är inte de något att ha. Lev ditt liv, ingen annans.
Tänk va det måste vara underbart att kunna göra något helt utan att skämmas. Skita i om man är dålig på det, skita i vad alla andra tycker.
Det kommer alltid finnas skitsnack. Det gäller bara att kunna slå bort det.
Jag vet att det finns folk som tycker att jag är elak. Förståeligt eftersom att jag även själv kan tycka det. Det finns säkert de som tycker att jag bara ljuger när jag skriver här. Men grejen är, att jag skriver minst lika mycket till mig själv som till er få som faktiskt läser. Jag skriver som den person som jag strävar mot att bli. Förhoppningsvis så kommer jag en dag att lyckas.
Dock har jag fel och brister som vilken annan idiot som helst.
Jag tycker att folk ska få se ut som de vill. För mig får de gärna ändra sin stil en gång om dagen. Så länge som de är ärliga. Gör som ni vill men låt bli att ljuga om varför ni gör det.

Happiness is a warm gun

De flesta vet nog hur det är, när det känns som om hela världen kort sagt är emot en. När allt som händer verkar vara negativt och självklart bara hända dig.
   Många vet hur det är när man verkligen mår äckligt dåligt. När det inte känns som om någon bryr sig eller förstår vad du går igenom
   Alla har nog någon gång låtsas att de är gladare än de egentligen är, gått runt med det där leendet när man mest av allt vill bryta ihop totalt.
Jag vet att jag har gjort det i alla fall, jag har fått folk att tro att jag faktiskt mår riktigt bra. Men jag kan väl inte vara den enda.
Hur många andra är det egentligen som lyckats lura mig på samma sätt som jag en gång har lurat dem? Hur många av dem som jag träffar varje dag är det som bär ett falskt leende?
Man ser de där personerna som alltid verkar vara omringade av en massa människor, man ser hur de ler och hur väldigt självsäkra de ser ut. Men vad händer när de är själva? Då ser de nästan vilsna ut där de står helt ensamma.
   Det är lätt att glömma andra när man själv mår dåligt, men hur ofta bryr man sig om att fråga andra hur de mår när livet verkar lekande lätt? Eller att man inte bryr sig är kanske fel att säga, men hur ofta frågar man någon?
   En annan sak som är lätt att göra när man mår dåligt, är att tro att ALLA andra mår bra. Inte förrän man har lyckats klättra upp och må mycket bättre, så kan man märka att människorna runt en faktiskt också har problem.
Man vill så gärna att alla ska dela ens humör, men det verkar omöjligt. Alltid är det någon som egentligen inte mår bra.
När ens vänner mår dåligt kan det också leda till att man själv till en viss grad mår dåligt. Man vill ju så gärna att dem som man tycker mest om ska må bra. Man försöker hjälpa till men känner sig ändå inte tillräcklig.
Och orden man säger till de som känner sig förstörda. "Fokusera på det positiva!" "Låt det inte bryta ner dig"
Det är lättare sagt än gjort, det vet man oftast av egen erfarenhet. Men man säger det för att få personen att må bra. Det är nog det viktigaste, att låta de som mår dåligt få veta att man faktiskt bryr sig och vill hjälpa dem. För visst kan det kännas som om inga ord i hela världen ska göra någonting bra, men flera små ord gör en liten skillnad någonstans.
    När folk går på bussen har de ofta den där ledsna minen. Man undrar vad de tänker på. Är det något som är fel, eller kan bara inte le när man går på en buss? Folk man möter på gatan, varför ler de inte? (Det är väl inte så konstigt? Vad skulle de le åt?) So what om man inte har en jättebra anledning. Ett leende smittar. "Det behövs bara stjutton muskler för att le, men fyrtiotre för att se bister ut."
Så le, med detta i tanken, varje minut som din mun pekar neråt förlorar du sextio sekunder av glädje.


"The SS did the crime, I did the time"

Kan man hata någon som man aldrig har träffat?
Är det möjligt att hata en person som man egentligen inte vet någonting om? 
Man säger att man ska leva i nuet, men det är ju omöjligt när minnen från det som varit, jagar en dag och natt.
   Jag sitter här och försöker förstå något som hände för över 60 år sedan.
Försöker få en bild och en en känsla över hur det var.
Vad de olika människorna tänkte.
   Naziterna, som utan att blinka kunde bestämma någons öde. Som med bara några ord, eller genom att visa med handen, kunde bli mördare.
   Oskyldiga människor, som fick möta döden på ett obeskrivligt hemskt sätt.
   Personer, som fick se folk dö framför deras ögon.
   Jag försöker förstå, men det är omöjligt.
Ingen som inte var där när det hände kan riktigt förstå. Inte ens om någon berättar hur det gick till.
Men att få höra om det, ger en ändå en inblick i hur det var. Låter en förstå något som egentligen inte går att förstå.
För det är verkligen obegripligt hur hjärtlösa och trångsynta vissa människor kan vara.
   Det finns perioder i mitt liv som jag mer än gärna skulle vilja glömma. Fast inget av det går att jämföra met det som hände i Auschwitz.
   Jag kan inte med ord beskriva det hat som jag känner, mot de idioter till människor som gjorde detta.
Bara tanken på det får mig att vilja spy.



Insamlingen av pengar genom att sälja strumpor, kakor, plastpåsar, korvar, påskgrupper mm gav tillslut resultat.
Den 19e April åkte jag och den största delen av niorna på skolan till Polen.
Över hälften av resan spenderades på tåg. Från Göteborg, tåg till Malmö, nattåg till Berlin och elvatimmarståg till Krakow.
När man tänker efter så gjorde det inte så mycket att man inte fick sova så mycket som man hade velat. Det var ändå på tågen som man fick umgås mest, och det var väldigt trevligt. Alla var på något sätt med alla, både lärare och elever.
Hela resan var faktiskt väldigt lyckad. Timmarna i Berlin, dagarna i Krakow, guidningen i saltgruvan och besöket vid Auschwitz-Birkenau.
Auschwitz var det stora i resan. Något som man både såg fram emot och smått bävar för att få se.
Vi kom alla överrens om att vädret förstörde mycket. Att se allt grönt gräs och gröna träd i det strålande solskenet gjorde det svårare att få fram känsla av hur det var då.
ARBEIT MACHT FREI står det vid ingången till Auschwitz. Arbete ger frihet, första beviset på att fångarna blev lurade.
I början försökte jag bara förstå allt som faktiskt har hänt på den platsen där vi nu gick. Men det var verkligen svårt.
Vi gick in husen som finns där, som nu är museum. Bilder med lite text under, guiden berättade en massor. Men redan i början var huvudet fullt av tankar, så jag klarade inte riktigt av att lyssna.
Det fanns hela tiden något tungt i luften som tryckte ner humöret, men det värsta hade inte kommit än.
Det var när vi gick in i det andra eller tredje huset, där utställningarna fanns.
På väggarna kunde man se bilder på småsaker som fångarna haft med sig. Men den stora chocken kom när man klev in i ett rum. Det första man ser är en glasmonter, inbyggd längs en vägg, full med människohår. Flera ton. Jag var riktigt nära på att spy när jag såg det. Helt ofattbart.
I nästa rum fanns en monter med fångarnas väskor. Det stod namn på dem, och vilket datum som de anlände. "För att inte blanda ihop dem" De blev lurade till att tro att de skulle få tillbaka sina saker. I samma rum fanns också montrar med barnkläder, borstar, köksredskap. De trodde att de skulle få starta ett nytt och bra liv, de hade tagit med sig nästan allt de ägde.
Nu var i alla fall jag helt förstörd. Gick runt som en zombie och bara tänkte på alla som blivit offrade. Lyssnade inte längre alls på vad guiden sa, jag vill inte höra mer.
När vi gick in mot skjutväggen kom en lärare fram till mig och då sprack allt. Jag grät och skakade. Kom inte fram till väggen, så det är det enda som jag inte har sett.
Folk klappade mig och frågade hur jag mådde. Jag skakade bara på huvudet. Helst ville jag väl bara skrika, ville inte ha något medlidande. Det var inte mig det var synd om.
Vi gick även in i en av gaskamrarna. Det går inte ens att beskriva...
Efter Auschwitz åkte vi till Birkenau.
Tänk er träbäddar som är mindre än en dubbelbädd, tänk er 8-10 personer som ligger i en sån.
Tänk er toaletter som en låda i betong, tänk er att behöva rensa ut det själv.
Tänk er gaskamrar, tänk er att behöva ta hand om de som blivit ihjälgasade.
Tänk er tåg, tänk er dem överfulla med rädda människor.
Tänk er en väg, tänk er att få se era nära och kära gå åt ett håll och ni själva får gå åt det andra utan att veta vad som väntar er.
Detta fick fångarna göra.
På den vägen gick vi. Jag försöker fortfarande fatta att allt detta har hänt. Att folk faktiskt har fått sin dödsdom där.
Det är så hemskt och så obegripligt.

Nu klarar jag inte av att skriva så mycket mer. Men detta var lite kort av hur det var på resan i alla fall.


          


Ten black roses

Jag tänker avvika från mitt vanliga mönster nu. Jag tänker skriva hur jag känner mig och inte vad jag tycker om något. Detta gör jag för att jag verkligen behöver skriva av mig.

Det var väldigt länge sen som jag mådde riktigt dåligt under en längre tid. Detta har jag mina underbara vänner att tacka för, de som alltid ställer upp och som inte försvinner. Mitt liv har egentligen blivit väldigt mycket bättre på alla olika sätt. Vänskap, familj, kärlek, skolan och självförtroendet är några saker som jag nu är nöjd med, några viktiga saker.
Jag tycker inte själv att jag har haft ett helvete tidigare egentligen, men när vänner försvinner och det känns som hela ens liv består av bråk och skrik, så bryts man tillslut ner.
När man hamnat längst ner, så har man två val. Antingen så fortsätter man ligga där och må dåligt tills man kanske inte längre klarar av att ta mer skit. Eller så reser man sig upp, tar tag i sitt liv och ser till varje pris till att man börjar må bättre.
Att göra det sistnämnda är svårare än vad man tror. För oftast när man är på botten, så handlar det inte om småsaker som man har gått igenom. Men har man tillräckligt mycket vilja att må bättre, så kan man klara det. Man kan fixa det helt själv om man är äckligt stark, eller så tar man hjälp av någonting, hittar något som ger lite ljus i tillvaron.
Vad man en väljer så måste man ta första steget själv, man måste bestämma sig för att man ska må bättre själv. Ingen annan kan göra det valet åt en, för det funkar inte om man inte har viljan.
Sen gäller det att inte ge upp. Ingenting säger att du kommer klara det den första gången, men väldigt mycket säger att du kommer klara det om du bara ger det tid. Försök att se allt det positiva som kommer att komma, om du börjar må bättre.

Så, det var som sagt, länge sen som jag mådde riktigt dåligt. Men det händer att jag i alla fall mår sämre. Det leder antingen att jag stänger in mig och inte klarar av att le och skratta. Det kan man märka om man väl tar sig tid att kolla. Jag blir kortare i mina svar och helt enkelt mer deppig.
Eller så låter jag den deprimerade delen av mig tryckas tillbaks lite, låter inte folk runt mig se att mitt humör egentligen inte är på topp. Det gör jag för att inte förstöra stämningen runt mig, för att det kanske bara är småsaker eller för att jag inte vill låta det gå ut över mina vänner.
Under de dagar då jag mår sämre, så tar tankarna över. De leder mig tillbaka till det som var förr, det som var innan och strax efter sjukdomen.
En sak är säker, jag hatar personen som jag var då. Den där lilla äckliga wannabe-fjortis-ungen. Som aldrig stod upp för sig själv, som försvann in i skuggan av andra. Jag har rivit sönder sidor ur mina gamla dagböcker på grund av det som stod i dem, för att jag hatar det.
Ibland saknar jag faktiskt det, inte den jag var, men det som var. Jag ser tillbaka och tänker på den åttaåriga vänskap som på mindre än några månader, mer eller mindre rann ut i sanden. Jag tänker på den bästiskärlek som försvann utan att någon av oss egentligen märkte det. Jag tänker på löften om att aldrig svika, som bröts.
Delade halsband, ihopsatta namn, hemliga klubbar, påhittade och barnsliga lekar, underbara dagar – vart tog det vägen? Hur lyckades allting bara bli minnen?
Folk förändras. Det är väl det enda jag har att säga om det. Ibland på samma sätt och åt samma håll. Ibland på olika sätt och åt olika håll.
Men önskar jag att det kom tillbaka? Både ja och nej.
Hade jag fortsatt att umgås med dem som jag umgicks med då, så skulle jag inte vara den jag är idag. Bara tanken på det skrämmer mig. Att jag kanske aldrig skulle ha utvecklats som person, utan alltid vara den som stod i bakgrunden.
Men det är klart att jag saknar vänskapen som fanns då, dagarna då vi lekte med lego, dagarna då vi tog miljontals kort på allt och ingenting, när vi hittade på danser till låtar som jag nu tycker är skitdåliga.
Vissa av dem här dagarna och minnena har gjort så att jag aldrig riktigt kan tycka illa om mina ”gamla” vänner utan att få dåligt samvete. De fanns inte där för alltid som de sa, men den tiden som de fanns där så fanns de där på riktigt, till 100%. Sånt sätter sina spår.
Men jag gjorde valet att lämna dem. Idag står jag här med alla dem som vänner, men inte som mina bästa vänner. Idag står jag här med nya vänner som enligt mig, är de bästa i hela världen. Mest på grund av att jag faktiskt kan vara mig själv i närheten av dem. De klarar av att vara galna när de känner för det. Vad spelar det för roll om någon kollar på en som om man vore helt störd i huvudet, när man har den bästa tiden i sitt liv tillsammans med sina bästa vänner?
Vännerna är mina livräddare, men det finns även annat som får mig att gå vidare.
Min familj och främst av allt mina bröder. Jag har fyra bröder som är totalt bäst! Okej, jag erkänner att jag inte alltid har tyckt det. Jag har bråkat rejält med mina två yngsta bröder. Jag har hatat dem för saker som de har gjort och de har utan tvekan hatat mig. Anledningen att jag bara har bråkat med min lillebror och yngsta storebror är att de andra två är halvbröder och elva respektive åtta år äldre än mig, så det har inte riktigt blivit samma relation till dem.
Fast nu är det så att jag inte kan hata mina bröder fullt ut för att de faktiskt är mina bröder. Och jag behöver dem. De är de enda som exakt vet hur saker och ting är i våran familj och så.
Jag är lillasyster och ser därför självklart upp till mina storebröder. Jag är storasyster och vill därför vara en bra förebild till min lillebror. Jag är syster och älskar mina bröder!
Jag är den enda flickan och när jag var mindre hatade jag det. Jag ville inget hellre än att få ha en syster. Och det blev inte bättre av att jag egentligen skulle ha haft en storasyster. Fast hon har istället blivit min skyddsängel. Under en tid så gick jag till hennes grav en hel del, bara för att kunna bli lugnare. Jag står vid din grav och saknar en tid som inte fanns.
Jag har inte en syster genom blod, men däremot har jag person som är som en syster för mig. Hon fanns för mig när jag förlorade mina vänner och hon stod på min sida. Det var precis vad jag behövde då. Jag vet att jag alltid kan komma till henne om jag behöver. Tyvärr är det alldeles för långt till henne för att jag ska kunna träffa henne när jag vill. Så saknaden är väldigt stor.
Saknad är också något som tar stor del av mitt liv. Saknad efter personer som jag inte träffat på jättelänge, saknad efter personer som jag träffade för några timmar sen, saknad efter platser som jag vill till. Och jag vet att det kommer bli värre, när min pojkvän och min bästa vän flyttar till sommaren och när jag till hösten börjar på gymnasiet.
Jag vet precis hur jag vill ha det när jag blir vuxen, men jag vet inte hur jag ska få det så. Jag vet att jag är duktig i skolan och har relativt lätt för mig med olika grejer. Men framtiden skrämmer mig och mina höga krav trycker på. Vad händer om jag faktiskt misslyckas? Mot alla odds så kan det faktiskt hända. Det skrämmer mig mest när det gäller framtiden.
En annan sak som skrämmer mig är tanken på att förlora personer som jag älskar.
Jag vet att min farfar är 92 år gammal, att han har blivit svagare och kanske inte finns så länge till. Jag vet att min farmor är 91 och inte har varit hemma på snart fyra månader och inte kommer komma hem igen. Jag vet att min morfar är sjuk i alzheimer och snart kommer ha glömt bort vem jag är. Jag vet att mormor sliter ut sig eftersom att hon lägger ner så mycket energi på morfar och huset. Jag vet det och jag hatar det. Det är ju personer som har funnits där hela mitt liv, att förlora dem är otänkbart.
Det är galet. För första gången har jag kunnat tänka tillbaka på allt utan att må dåligt av det. Men när jag tänker på framtiden så bryter jag ihop.
Jag behöver veta hur saker och ting kommer att bli. Jag behöver en fast punkt. Jag klarar inte av att inte veta vad som kommer att hända mig eller vad jag ska göra när det händer.
Jag trivs där jag är nu, snart 16 år, på högstadiet där jag vet hur saker och ting fungerar, tillsammans med mina vänner och min pojkvän.
Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag gnäller, för det finns inget att göra åt att framtiden kommer. Men jag tänker inte sluta gnälla förrän den väl är här.

1590 ord behövdes för att få ut det mesta som snurrar inne i mitt huvud. Kanske inte så jättemycket, kanske inte så jätteintressant, men jag hoppas väl att någon har haft tillräckligt lite liv för att läsa igenom det.

Don't shoot me santa

Klockan är nu 00:11, datumet är 24.12.2008. Det har varit julafton i elva minuter.
Det finns ingen snö utomhus, det har faktiskt varit flera plusgrader i dag. Alla ljusslingor och adventsljusstakar som folk har satt upp känns bara som onödigt krims-krams. Jag känner verkligen inte minsta julkänsla.
   Egentligen slutade jag tycka om julen för ungefär två år sen, det är inget för mig. Jag har varit med om jular som varit mindre bra, jag upplever att folk blir stressade, lättretliga och smått giriga när julen närmar sig. Det blir alldeles för mycket av det här att folk ska vara snälla mot varandra och att allt ska vara så trevligt, allt känns tillgjort och jag klarar inte av det.
Julen är inte vad den var.
   Jag kommer ihåg när det var en meter snö ute, när min lillebror började gråta i rädsla för tomten som egentligen var våran farfar, när det knackade på dörren och det visades sig vara en trätomte - jag fattade aldrig hur den kunde knacka när alla var i huset, när jag och mina bröder i smyg försökte få reda på vad som fanns i paketerna.
Vad var det som hände? Varför är det inte så nu? Jo det är klart, vi, jag och mina bröder blev äldre. Vi började önska oss pengar och dyra komplicerade saker istället för enkla leksaker. Vi slutade uppskatta småsakerna.
Så, i min familj är det inte alls som det brukade. Jag vet inte riktigt när det ändrades, kanske var det när vi började fira jul här hemma istället för i stugan i Dalsland. På den punkten känner jag mig skyldig, eftersom jag ville vara i närheten av mina vänner.
   Så nu firar vi inte längre jul med släktingar, nu är det bara familjen. Vi köper inte längre en massa julklappar till julafton, utan det blir något dyrare på mellandagsrean istället. Det enda som egentligen är sig likt är julbordet, vilket gör det till julens höjdpunkt. Med skinkan, köttbullarna, prinskorvarna, sillen, Janssons frestelse, julmusten, dopp i grytan och allt annat gott som hör till.

Egentligen fattar jag inte varför jag sitter och gnäller. Jag är ju som sagt inte så mycket för julen. Jag funderar till och med på att sluta fira den helt när jag blir äldre, spara pengarna till något annat istället. Jag har valt att inte pynta mitt rum överhuvudtaget i år. Men jag antar att jag saknar känslan man hade när man var liten. Pirret i magen när man vaknade på morgonen den 24e December. Förväntan som fanns i rummet när man började öppna julklapparna och glädjen som fyllde kroppen när man fick det man önskade sig.

Klockan är nu 01.19, det har varit julafton i 79 minuter. Snön är lika obefintlig som om det vore mitt i sommaren. Jag sitter och tittar/lyssnar på RENT istället för att sova eller lyssna på jullåtar. Julkänslan är fortfarande helt försvunnen.

Detta är min julhälsning till er antar jag. God(eller vad ni nu vill kalla det) Jul.

When I die, then I die loving you

Evig kärlek. Det låter helt underbart, men finns det verkligen?
Jag tror inte på saker om jag inte har fått något bevis på att det faktiskt kan existera, evig kärlek är en sån sak. Jag har hela mitt liv möts av par som har bråkat med varandra och par som har glidit isär. Var finns kärleken där?
När jag tänker på kärlek så är det något underbart som håller i max några år, sen blir folk mer som bästa vänner. Detta känns smått hemskt. För det är väl inte det som är kärlek egentligen?

   ”I nöd och lust, tills livet skiljer oss åt”, ja tänk er själva. Kärlek som faktiskt håller tills den ena personen dör och kanske ännu längre.
Tänk er att någon förlorar sin älskade i ung ålder och sen vägrar leva med någon annan eftersom han/hon redan har hittat personen som han/hon älskar mer än allt.
Tänk er att någon tar sitt liv för att han/hon blev lämnad av personen som han/hon ville ha mest i hela världen. Det är egentligen hemskt, i alla fall det sistnämnda, men DET är riktig kärlek för mig.
Det enda paret som jag träffat som håller som fortfarande håller ihop, efter över 70 år, är min farmor och farfar. Jag har aldrig varit med om att de har bråkat med varandra och de är så otroligt söta tillsammans.

Farmor: Jag tänker då verkligen inte bli 100 år gammal!
Erica: Varför inte?
Farmor: Nej, då är man så gammal och skruttig.
Farfar: Men du är lika vacker som du var när du var 20!


Jag vill också bli kär i någon när jag är runt 20 och sedan älska den personen resten av mitt liv. Jag vill visa mina barn och barnbarn att det finns riktig kärlek i världen. Jag vill få dem att tro och hoppas på något som är lika vackert som det som jag har. Det är just nu en av mina största drömmar.

   Men varför skiljer sig så många personer? Varför kan inte kärleken finnas kvar för fler?
Kanske är vissa för snabba med att gå med i ett giftermål, kanske är de så rädda för att bli ensamma att de glömmer att verkligen tänka efter.
Kanske är det meningen att kärlek ska vara som en sällsynt blomma som bara vissa får upptäcka, för att den inte ska bli utsliten och något som alla tar för givet.
Kanske måste det finnas hat i världen för att vi människor ska kunna leva.
   Men det kanske inte är så konstigt i alla fall… När vi ”bestämmer” att de små, som bär mest kärlek i sig och som väldigt sällan dömer någon, inte kan känna riktig kärlek. Att de inte vet hur det känns att få sitt hjärta rejält krossat eller hur det känns när man blir glad av att bara se en person. Det är fel!
Det är STOR skillnad mellan att känna kärlek och förstå sig på kärlek. Känna kärlek kan alla göra, men när det gäller att förstå sig på kärlek, så finns det nog väldigt få som faktiskt gör det.

   Jag hoppas att det kommer en dag då alla får välja vem de ska älska, då alla får älska alla oavsett vilket kön eller vilken tro de har och då de äldre låter de små lära dem vad riktig kärlek är.

Står framför spegeln, vill förändra allt, och allt som jag ser i den

Det är så otroligt mycket lättare att ta åt sig hårda ord från en främling än vad det är att ta åt sig underbara ord från någon man älskar.
Varför? Kanske för att vi redan vet att de som står oss nära faktiskt älskar oss och tycker att vi är bra, så vi puttar lätt deras ord åt sidan. Kanske för att vi tror att de bara säger det för att vara snälla och få oss att må lite bättre. Kanske för att i våra huvuden så representerar en främlings ord alla andra främlingars ord också. Vi vill innerst inne att ALLA ska tycka att vi är något alldeles extra.

Ändå, så fort som någon som betyder mycket för en säger något negativt om en så kan hela ens värld förstöras, personen i fråga behöver inte ens mena allvar för att man ska börja undra om det kanske faktiskt är så.

Självförtroende är något som man oftast behöver kämpa rejält för att få, men det är det ofta värt.

   När jag gick på låg- och mellanstadiet så var jag äckligt osäker på mig själv. Det kändes inte så då, men när jag ser tillbaka på det så är det rätt så självklart. Jag var blyg, förlitade mig på andra och sa väldigt sällan vad jag tyckte. Jag är inte ens säker på att jag faktiskt hade åsikter om saker och ting. Jag valde ofta samma sak som någon av mina vänner i rädsla av att bli ensam. Jag var skiträdd för att folk skulle tycka illa om mig för något jag gjorde.

   Tack och lov så har detta förändrats nu. Mitt självförtroende är 7 av 10 gånger bra och jag kan faktiskt ställa mig framför spegeln och vara nöjd med det som jag ser.  Jag tar väldigt sällan åt mig av det negativa som folk säger till mig och jag skiter fullständigt i om folk som jag inte direkt umgås med snackar bakom min rygg. Om det får dem att må bra och känna sig bättre som person så får de hålla på. Jag vet vad jag tycker om det mesta och är beredd på att säga det. Men nej, allt är inte perfekt. De där 3 av 10 gångerna som jag inte är nöjd med mig själv och min kropp så beror det oftast på vikt. Jag är 15 år, 167 cm lång och väger strax över 50 kg. Jag har i ungefär fem år kämpat med att gå upp i vikt. Det är inte det enklaste när man väldigt ofta möts av reklam för hur man lättast går ner i vikt eller väldigt ofta faktiskt får höra att man är smal. Vikten är mitt största komplex och att säga till mig att jag är smal är som att säga till någon överviktig att h*n är tjock. Jag mår seriöst dåligt av det. Visst säger vissa att jag har en fin kropp och att de är avundsjuka på mig, men jag kan inte förstå hur någon skulle vilja vara såhär smal. Jag är sällan hungrig och när jag väl äter så blir jag väldigt lätt mätt, så jag går inte upp i vikt. Jag vägde 47,5 kg i över ett år innan jag började gå upp i vikt och nu har jag vägt ca 50 kg i ett halvår. Det hjälper inte att folk säger åt mig att gå upp i vikt!

   Var försiktiga med vad ni säger, för även om ni menar väl så kan era ord få folk att må dåligt.

Lev inte för någon annan än er själva. Många av dem som ni söker uppmärksamhet ifrån och som ni klär upp er för idag, kommer inte att finnas kvar i era liv om några år. Och då har ni slösat bort en stor del av ert liv.

Tar ni åt er av allt negativt som folk säger och tycker om er så kommer ni bara förlora på det, för de som snackar bryr sig inte om ifall ni blir sårade av det. Och de där främlingarna, vad vet de egentligen om dig?


A loser can win whenever he wants to

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Jag har aldrig velat klassas som en medelmåtta i mängden.
Jag vill vara längre, snabbare, smartare, tuffare och bättre än alla andra.

   Jag får alltid panik när någon är bättre än mig på något som jag borde klara bra.
Jag har enligt mig själv någorlunda bra betyg med 2 G, 9 VG och 6 MVG, 275p. Fast även om jag är medveten om att det är mer än vad många har i början av nian, så är det enda jag tänker att jag måste höja mig. Jag vill kunna gå ur nian med så bra betyg som möjligt.
Det enda ämnet som jag faktiskt inte bryr mig särskilt mycket om är idrott. Där gör jag bara mitt bästa och hoppas på att jag kan klara det.

   Förra veckan hade vi ett kemiprov, och jag kände redan när jag lämnade in det att det inte skulle bli ett av mina bästa resultat. För ett par dagar sedan så meddelade min lärare att jag, med 7 fel precis hade klarat ett MVG. Detta gjorde mig äckligt förbannad och besviken på mig själv. Mest på grund av att jag vet att jag kunde ha pluggat mer, men också för att det nu känns som om jag tappar lite i kemin. Asså, jag vet att det egentligen inte är så, och jag vet att ett MVG är bra även om det är på gränsen till det. Men jag har så höga krav på mig att ett svagt MVG inte räcker.

   Ibland kan dock de höga kraven vara bra, i alla fall när det gör så att jag pressar mig lite längre för att göra något bättre.
Det var en friidrottsdag i skolan idag. Jag tävlade i 100m, höjd och kula.
På 100m sprang vi fyra och fyra, och de två bästa gick vidare.
   Första heatet kom jag 2a och gick därför vidare till semifinalen. Där skulle jag springa mot tre stycken från A-klassen.
Det är allmänt känt att A är en bättre idrottslass än B och C. Detta fick mig att prestera lite bättre, för det sista jag tänkte göra var att förlora mot A:are. I semifinalen lyckades jag därför komma 1a.
   I finalen var det jag, en klasskamrat och två A:are som skulle springa. Det var jämt, och jag lyckades ligga bra till en bra bit. Men när vi närmade oss målet så sprang de två A:arna om mig. Jag kände i hela mig att det sista jag tänkte göra var att förlora. Så ännu en gång satsade jag mer, och på något sätt så lyckades jag komma på en delad tredjeplats.
Ska du komma sist, så se till så att du inte gör det själv.

   När det senare var dags för höjdhopp så hade jag bara en tjej som jag såg som konkurrens.
Allt gick helt okej, några åkte ut och jag lyckades hålla mig kvar. Tills höjden var 1.20, då rev jag för första gången.
Jag kände redan när jag närmade mig ribban att det inte skulle funka. Så jag blev riktigt förbannad och trodde att jag hade förlorat det. Efter några sparkar i väggen och några hopp upp och ner så lyckades jag lugna ner mig och ställde mig för att göra omhopp. Detta klarade jag, och jag kände att hoppet steg inom mig.
   Ribban höjdes till 1.25, och då rev faktiskt hon som jag såg som det största hotet. Jag kunde inte låta bli att faktiskt bli glad över detta. När min lärare plötsligt sa att om jag satte den här höjden så skulle jag vara i ledningen, så var jag taggad till tusen. Jag tog några djupa andetag och sprang iväg, och klarade det faktiskt.
   Jag såg på när dem andra gjorde omhopp och en efter en rev ner ribban. Plötsligt så kom folk springandes mot mig och skrek , utan att jag märkt det så hade jag faktiskt vunnit.
Lyckan var total och jag hoppade runt och var helt uppe i himlen. Fick en massa kramar och bestämde mig sedan för att fortsätta.
   1.27, 1.30 och 1.33 klarade jag av. Detta var 8 cm högre än vad jag någonsin klarat av att hoppa.
På 1.36 tog det slut, och efter tre hopp kände jag att jag att även jag gjort mitt för dagen.
Men jag hade lyckats med det som jag velat göra i två år, vinna höjdhoppen. Och detta hade jag gjort utan någon särskilt stark träning i år, det högsta jag hade hunnit hoppa på idrottslektionerna var 1.10.

   Jag kommer nog alltid ha kvar dem här höga kraven på mig själv, men jag överlever nog ändå. För de kan faktiskt vara bra.


I'll never grow up, never grow up, never grow up.

När jag pratar med någon vuxen person så kommer nästan alltd samma fråga upp, "Vilken linje ska du välja på gymasiet då?". Och mitt svar är nästan alltid 'Natur-estet'. Men för varje gång som någon ställer frågan eller över huvudtaget börjar snacka om gymnasiet så får jag mer eller mindre panik, och blir mer och mer osäker på vad jag ska välja. För jag har verkligen inte den blekaste om vad jag vill jobba med när jag har gått ut skolan.
Jag har under mina femton år velat bli allt mellan delfinskötare och fotograf. Jag är fortfarande lite inne på att bli fotograf, men jag vill även ha ett jobb där jag får någorlunda bra betalt...

Det enda som jag är helt säker på är att jag egentligen inte vill bli vuxen alls. Jag vill inte behöva ta en massa ansvar, behöva planera allt som jag gör. Jag vill kunna träffa kompisar när jag vill, kunna längta efter sommarlovet, kunna ha fritid. Jag vill flyga till Landet Ingenstans och slippa växa upp.

Men jag vill inte stanna tiden som den är nu heller. Jag vill åka tillbaka i tiden, till då när allt var mycket enklare.
Tillbaka till när ens problemet lätt kunde blåsas bort av mamma, tillbaka till när man struntade blankt i vad andra tyckte och tänkte om en, tillbaka till när man kunde gå upp på morgonen utan att bry sig om hur man såg ut,  tillbaka till när man var liten.

Visst, jag kommer säkert klara av de flesta sakerna i mitt liv när jag blir äldre, men det spelar ingen roll just nu.
Jag har planerat min framtid sen jag var nio år gammal, och det var ännu ett av mina stora misstag.
Nu drömmer jag mardrömmar, där allt skiter sig totalt, och ingenting blir som jag har tänkt mig.
Det värsta är att det faktiskt kan hända, jag kan faktiskt misslyckas med precis allting.

I'll never grow up, that's a promise


Smile like you mean it

Okej, kan någon trevlig människa berätta för mig vad som är hela poängen med skolfoton?
Jag kan förstå att det är kul att ha ett kort på klassen som man gick i, men varför göra en så big deal utav det?
"Mormor och Farmor ska få kort så dem ser hur ni ser ut", yeah right! Seriöst, det är både enklare och billigare att ta fram sin egna kamera eller låna grannes för att ta kort på sina barn. Men nej, istället så tvingar föräldrarna sina barn att sätta på sen den nästan oanvända skjortan eller den nya fina klänningen och sen ska de stå helt rakt uppochner under tiden att en fotograf tar så där en miljon bilder på dem, och allt detta för att man ska kunna se hur de såg ut när de gick i skolan.

Men det är liksom bullshit rakt igenom. För vilken människa går runt i sina finaste kläder en helt vanlig dag i skolan?
Nej just det. Så låt ungen ha på sig den där slitna tröjan som han har gått runt i hela veckan och skicka sedan bilden till mormor så att hon ser vilket charmtroll till barnbarn det är hon har.

Och den här nya idiotiska idén om att de kanske ska ändra bilderna i photoshop innan de skickar ut dem, vad är det för skit?
Vad gör det om ungen har ett plåster på ena kinden eller om tonåringen har fått en ny finne kvällen innan? Man ska ju inte behöva lägga ner en massa tid på att ta bort det. Och ofta att det inte kommer att göra så att korten kostar ännu mer?
Jag menar okej att man kammar sitt barn lite extra mycket dagen till ära om det känns bra, men det känns väldigt onödigt att hålla på och ändra hans/hennes utseende och så bara för ett kort som i alla fall tas en gång om året.

Sen det här med själva fotograferingen. "Du ska stå där och du ska stå där." "Händerna rakt ner." "Säg omelett!" "Och så ler vi stort." "Sträck på ryggen, vinkla huvudet hit, se in i kameran, gör si och så och för guds skull, LE!"
Yes, man gör som man blir tillsagd och litar på att fotografen vet vad han/hon gör, men ändå visar det sig när man väl får bilderna att man ser ut som ett vrak, med det där tillgjorda leendet och håret som alltid lyckas ligga helt fel.

Så... vad är poängen med att man ska göra allt för att se bra ut på ett kort en gång om året?
Det enda som föräldrarna gör är ett tappert försök att få sin son/dotter att se bra ut så att de kan skicka ut bilderna till alla avlägsa släktingar och få skryta lite om vilka underbart söta barn man har.

Vårat nästa klasskort blir i alla fall en plojbild, och kommer bli så fett med skoj!

Watch me take the lead

Har du någon gång varit med om något och sedan gått runt varje dag och oroat dig för att det ska hända igen?

Jag har. Rädslan över att jag ska få återfall när det gäller cancern hälsar på med jämna mellanrum.
För ett par dagarn sen fick jag en kallelse till sjukhuset, de ville att jag skulle komma dit för ett besök. Redan då började oron gro. Varför stod det inte varför jag skulle komma dit? Varför kände jag inte igen namnet på doktorn som jag skulle träffa? Varför hade de inte sagt att jag kanske skulle bli kallad?
Alla dessa frågor snurrade runt i huvudet på mig, ända tills jag faktiskt kom dit tidigare idag.

När vi kommit in till ett rum och satt oss ner där så började doktorn fråga om min ena äggstock verkligen var borttagen, för det stod tydligen inte det. Jag sa att det var informationen som jag hade fått i alla fall, och efter en stund så märkte doktorn att det faktiskt stod där i anteckningarna. Då började hon snacka om varför jag var där.
Tydligen så hade människorna upptäckt en liten cysta vid min kvarvarande äggstock för ungefär ett halvår sen, och denna hade växt till sig lite. Detta visste jag, som ni kanske förstått, inte ett skit om så jag blev smått chockad. Och även om den där doktorn upprepade om och om igen att den verkade vara "snäll" så kunde inte tanken på återfall försvinna från mitt huvud.

Jag kommer ihåg första gången för tre år sen när de berättade för mig att jag hade fått cancer. Jag hade egentligen inte den blekaste om vad det skulle innebära för min del, jag trodde tillexempel att jag skulle klara av att gå i skolan ändå. Det som skrämde mig var att jag skulle tappa allt mitt hår... men man säger ju att man blir visare med åren.
Så nu sitter jag här tre år senare och är orolig att få återfall, att tappa allt det som jag för tillfället lever för, att inte orka klara av det och istället lämna livet.
Jag försöker hela tiden säga till mig själv att cystan är "snäll" och att jag inte kommer bli sjuk. Det är det jag hoppas på.

Men om jag nu blir sjuk igen då? Kommer jag vara lika svag som förra gången? Kommer jag ligga där i en sjukhussäng och bara tyna bort? Kommer jag att förlora kontakten med mina vänner igen?
Nej, det kommer inte hända, jag tänker inte låta det hända. Jag har redan vunnit över skiten en gång, vad är det som säger att jag inte skulle kunna klara av det en gång till? Jag tänker kämpa 200%+ för att bli frisk.

Men för att bli frisk så måste jag först bli sjuk. Och hey, det hade jag inte heller tänkt att jag skulle bli.

Hold your head up high

Jag har kommit på vilket ord det är som beskriver mig mest som person.

Fighter, eller kämpe om ni föredrar det.

Men varför detta nu då? Ni som känner mig tillräckligt bra kan nog lista ut det helt själva, men för er som knappt känner mig alls så kan det bli svårare.


För att börja från början. Jag har knappast varit en sån person som haft det svårt under min uppväxt utan egentligen helt tvärtom. Men jag har en hemlighet som väldigt väldigt få känner till. En hemlighet som jag inte berättat särskilt ofta och inte heller tänker berätta idag.

En hemlighet som jag hållit inom mig i så gott som hela mitt liv och som vissa dagar har fått mig må riktigt dåligt.

Men jag har klarat att leva mitt liv utan att behöva anstränga mig så mycket.

Jag har alltid vetat var jag har haft mina vänner någonstans och alltid kunna skilja på rätt och fel.

Allt har varit bra tills i december år 2004 då egentligen hela mitt liv förändrades p.g.a lite magont.

Efter ett sjukhusbesök, en massa undersökningar, en operation och ett x antal dagar så fick jag plötsligt reda på att mitt magont inte berodde på blindtarmen eller något annat skit, utan en tumör som suttit vid ena äggstocken. Jag hade fått cancer.

   Att gå i femte klass och ha cancer är inte direkt något som man kan kalla enkelt.

Det betydde ett halvår som spenderades genom att ligga på sjukhus så gott som hela tiden, det längsta jag klarade av att vara hemma var typ 3 dagar.

Min tolfte födelsedag var både den värsta och den sämsta, halva dagen var jag på sjukhuset men de få timmar som jag var hemma var underbara. Med hela familjen och även några av mina vänner.

Jag tror inte att de fattar hur mycket jag uppskattar att de var där även om jag inte orkade med så mycket.

   Strax innan sommarlovet skulle börja så var min behandling äntligen klar och jag var frisk igen.

Själva sommaren kommer jag inte ihåg särskilt mycket av, men däremot sexan.

På ett halvår så hinner otroligt mycket hända och folk hinner förändras. Och det var så det var.

Allt hade förändrats, men jag hade inte varit där och sett det.

Jag trodde seriöst att det skulle bli skönt att komma tillbaka till skolan och det var det till en början, men när folk börjat vänja sig vid att jag var tillbaka så ändrades det.

Ena sekunden kunde jag känna mig omtyckt och verkligen må bra, och andra sekunden kunde jag sitta helt själv vid ett bord och känna mig osynlig och bortglömd.

"Folk ser inte genom sina egna ögon", det var så som det kändes.

Det fanns vissa personer som faktiskt kunde komma till mig där jag satt och bara vara helt underbara. Sen fanns det de som bara kom efter att någon annan kommit, som inte verkade våga gå till mig själv. Det var det som förstörde mig mest. Jag hade liksom känt de flesta halva mitt liv och allt hade alltid varit bra. Varför hade saker och ting ändrats nu plötsligt?

Så var sexan, bra ibland och sämre ibland.

Sjuan närmade sig mer och mer och jag var säker på att allt skulle bli mycket bättre.

Det var liksom en ny skola och nya klasskamrater.

   Jag är helt säker på att om inte jag haft så äckligt höga förväntningar så hade jag inte heller mått så äckligt dåligt.

Till en början så var det faktiskt bra, jag trivdes. Men ju längre in i läsåret som vi kom så kände jag mer och mer hur de runt om mig började försvinna från mig.

Vi liksom växte ifrån varandra så att säga. Jag trodde inte att jag skulle säga det, men jag skulle hellre vara tillbaka på sjukhuset än att vara där jag var och må som jag mådde.

Inte en chans i världen att jag trodde att åtta års vänskap kunde ta slut bara så där.

Jag blev mer och mer ensam och på våren så kunde jag sitta helt själv på en bänk medan folk bara gick förbi mig.

    Men jag reste mig även från detta. Jag valde att ta vägen bort från dem som jag en gång kallade för mina bästa vänner.

Det var ett av de bästa valen som jag har gjort. För tack vare detta fick jag nya vänner och jag lyckades släppa allt som jag en gång varit och bli den person som jag alltid velat vara, en självständig person som inte lyssnar på vad någon annan säger om mig.

Det finns fortfarande vissa saker som inte är helt hundra, men eftersom 98% av sakerna är det så klarar jag mig ändå.


Jag står inte här och säger att jag haft det svårare än alla andra, det kan till och med vara så att vissa inte tycker att jag är en fighter.

Jag låg på botten, men lyckades ändå klättra högst upp igen. Enligt mig så är jag är en fighter.



What was ever really special about me all this time?

"Du är söt." "Jag tycker om dig." "Vad skulle jag gjort utan dig?"

Det är meningar som jag får höra och som jag själv säger dagligen.
Och det är ju verkligen inte något fel på det över huvudtaget, jag mår ärligt talat bara bättre när någon säger de orden till mig.
Fast ändå kan jag inte sluta fundera på saker och ting. Det är långt ifrån alla som någon gång får känna hur hela kroppen fylls av glädje efter att dessa ord har lämnat någon annans mun, det är långt ifrån alla som faktiskt är omtyckta.
Detta tycker jag är helt fel.

Jag har aldrig varit en sån person som kan dömma folk efter hur de ser ut, jag har aldrig kunna stå och skratta bakom någons rygg på grund av att personen inte "passar in".  Jag säger inte att jag inte gjort det, jag säger att det är inget som jag lever mitt liv för att göra.
Jag tycker rent ut sagt att det är så äckligt idiotiskt att göra något sånt.
Jag tycker verkligen inte att det finns minsta anledning till att gå på oskyldiga personer bara för att de har en konstig näsa, för att de är överviktiga eller för att de inte klär sig som andra "normala" personer gör. Om anledningen till att vissa gör det beror på att de har tråkigt, att de tror/vill få andra att tro att de är bättre än andra eller att de bara är helt dumma i huvudet vet jag inte och är inte heller säker på att jag vill veta det, för det skulle utan tvivel bara göra mig mer irriterad.

Det går inte en enda dag utan att jag får höra en massa skitsnack från alla håll, en massa spydiga kommentarer som skickas iväg helt utan anledning. Fråga man vad offret i fråga har gjort för att förtjäna det så blir svaren oftast, "Men ser du inte hur han går?" "Hon är dum." "Vadå? Hon är ju ful.".
Seriöst, det är ingen tillräckligt bra anledning för att mobba någon, det är ingen tillräckligt bra anledning för att trycka ner någon till botten och förstöra dens liv!

Jag tror knappast att mina ord kommer göra saker och ting särskilt mycket bättre, men jag hoppas verkligen att det får folk att tänka till. Det finns ingen som förtjänar sån här behandling.

Jag ser mig inte själv som en särskilt bra person, jag kan helt ärligt kalla mig själv för elak. Så kan någon berätta för mig varför just jag får höra de underbara ord som andra förtjänar bättre.

Think about the heroes saving life in the dark

Seriöst, jag har aldrig önskat att sommarlovet ska ta slut så mycket som jag önskar det nu.
Jag saknar allt. Att träffa alla människor som går på skolan, att sitta på lektionerna och lyssna på lärarna när de pratar, att ignorera dem totalt och prata med kompisarna istället, att sitta på golvet utanför klassrummet, att sitta ute vid mopederna och prata med folket där, att klaga på hur skabbig skolan är, att gå runt i korridorerna och vara allmänt flum, att irritera sig på att alla andra bara är i vägen, att sitta och ta det lugnt på fritidsgården, att sitta och spela gitarr, att driva med folk, att sitta på bussen hem, att få vara social helt enkelt. Jag saknar till och med att bli tvingad att gå upp tidigt på morgonen.
Men självklart så finns de här sista dagarna som envisas med att vara tillräckligt långa för att det ska kännas som en evighet. De här sista dagarna då man inte känner för att göra någonting förutom att sitta och vara helt apatisk.
Inte blir det bättre heller när vädret är sämst. Ingen sol, inte ens regn utan bara en massa moln som täcker himlen och gör hela världen grå och trist. Detta är min anledning till att längta tillbaka till skolan.
Men mitt sommarlov har annars varit mestadels bra. Jag önskar bara att jag träffat fler av mina vänner, då skulle jag kanske ha sluppit den här känsla som jag har nu...
Men det finns inget jag kan göra åt det nu i alla fall. Nu är det bara att vänta på att det sista året i grundskolan ska börja och sedan göra det till det bästa året ever!

Jag är en gammal fantasi.



Yes, nu har jag varit lite wannabe-alla andra och fixat en blogg jag också.

Annars är jag la knappast vanligtvis något död fisk som följer med strömmen, utan jag väljer helst att gå min egen väg eftersom jag lärt mig att om jag följer andra mår jag bara dåligt av det efter ett tag. Jag vill inte lyssna på samma musik som alla andra eller ha samma klädstil.

Jag tycker seriöst om att sticka ut från mängden så där lagom mycket.

De flesta kommer nog få veta mer om mig genom att läsa här än vad de skulle få veta om de frågade mig direkt, mest p.g.a. att jag inte tycker om att prata om hur jag känner mig med människor jag inte känner till i alla fall 80%, men också p.g.a. att jag uttrycker mig bättre skriftligt än vad jag gör muntligt.

Här kommer ni inte få läsa särskilt mycket om hur mina dagar har varit, utan mer om vad jag tycker om det som har/inte har hänt. Jag kommer att skriva precis vad jag tycker utan att egentligen ta speciellt stor hänsyn till andras synpunkter, jag kommer att skriva vad jag tycker om vissa personer utan att nämna några namn, i alla fall inte när det gäller negativa saker.

Det är alltså ingen mening med att ni frågar mig vem/vilka inläggen handlar om, för det kommer med all säkerhet inte angå er ett dugg.

Men den här bloggen kommer förhoppningsvis inte bara skrivas av mitt pessimistiska jag, utan också av det optimistiska.

Det kommer säkert att skrivas en hel del om mina underbara vänner som lyser upp min tillvaro med sina små hyss, och kanske om min familj som faktiskt klarar av att vara bra ibland.

Men som sagt, vare sig det är bra eller dåliga saker som skrivs här så är allt mina tankar och enbart mina. Det finns ingen anledning för er att hålla med om ni inte vill.

Jag kommer aldrig att säga att det jag skriver är rätt, utan det är bara som jag tycker.

Era tankar är välkomna så länge ni inte säger att jag är helt dum i huvudet som skriver mina.


RSS 2.0