Just nu sitter jag här och försöker lägga ut ord igen. Försöker få det att låta bra, men det går totalt åt skogen.
Jag vet inte vad jag vill skriva. Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Jag vet knappt vad jag tänker nu för tiden.
Det ligger en tomhet i luften, som samtidigt är så tjock av minnen.
  För några veckor sen var jag lycklig. Jag kände att allt skulle bli bra, det var ju bara några dagar kvar.
För ett år sen var jag lycklig. Då hade jag allt framför mig, jag hade allt som jag kunde önska mig.
Jag trodde aldrig att det skulle vara för evigt, men jag hade börjat hoppas.
Plötsligt så bröts allt. Den där fasta grunden som jag stod på bara föll ihop.
Tårarna rann och jag kunde inte stå på mina egna ben.
Det var bara två dagar kvar...
   Två veckor. Det var för två veckor sen. Det känns både som en evighet och som om bara några timmar har gått.
Jag kan inte säga att jag mår helt bra, för det gör jag inte. Jag sitter just nu i en bergodalbana som är värre än Gröna Lunds Insane. Ena sekunden ler jag och vet att jag kan klara det, andra sekunden vill jag bara skrika och låta tårarna rinna tills smärtan försvinner. Och däremellan så känner jag ingenting.
Det finns så otroligt mycket som jag vill ändra på. Det finna så otroligt mycket som jag vill uppleva igen. Det finns så otroligt mycket som jag vill glömma. Inte minst mig själv.
Jag vill vara stark. Jag vill kunna skita i allt. Men jag klarar inte av det. Att vara beroende av någon är det absolut värsta jag vet. Speciellt när det handlar om någon som jag vet att jag måste klara mig utan.
För även om jag har fått ett löfte om att aldrig bli lämnad, så känns det som om det är precis det som jag håller på att bli.
   Det går inte en dag utan att jag vill skicka iväg ett sms eller bara ta upp telefonen och ringa. Men jag gör det inte, för jag känner mig så äckligt efterhängsen. Det känns så påtvingat.
Men genom att bara få höra några ord så kan jag må bra igen.
Det är så sjukt mycket som jag funderar på och som jag vill fråga eller förklara. Fast jag vet inte om jag vill veta svaret eller om jag kommer att kunna bli förstådd.
Men jag ska vara ärlig nu. För det här är just nu det enda sättet att kunna berätta.
   Jag önskar att jag hade bett om en sista kyss. För allt det här känns bara fel.
Den sista kyssen var inte tänkt att vara ett avslut. Den skulle vara en början på resten av tiden.
Det var på två sätt fel kyss som blev ett avslut.
Det går inte att bara säga det. Man måste göra det också. Annars går det förlorat.
Jag vet inte om jag är den enda som gråter, för jag har inte hört något om det. Och det är det värsta just nu.
Tystnaden förvandlar alla ord till lögner.
Allt jag vill ha är en förklaring. Jag vill bara veta.
   Jag säger till folk att jag klarar av det här, men ibland tror jag inte ens på det själv. Det är bara en mur som jag bygger upp som skydd. Skydd mot alla känslor. Ett skydd som just nu är min enda väg för att överleva.
Jag intalar mig själv att det här var det bästa sättet. Men för varje dag så tvivlar jag mer. Det var inte så här jag menade.
Det var dem, inte jag.
   Alla minnen finns kvar och saker som påminner om allt. Saker som jag är för svag för att radera.
På något sätt känns det som om jag raderar tiden som var om jag tar bort de där sakerna.
När jag äntligen klarar av att slänga eller ta bort något, så börjar jag gråta. Det gör seriöst ont.
Men jag kan inte få tillbaka något nu.


Ändras det inte nu så blir det här mitt avslut. Jag måste komma vidare.