Jag har kommit på vilket ord det är som beskriver mig mest som person.

Fighter, eller kämpe om ni föredrar det.

Men varför detta nu då? Ni som känner mig tillräckligt bra kan nog lista ut det helt själva, men för er som knappt känner mig alls så kan det bli svårare.

För att börja från början. Jag har knappast varit en sån person som haft det svårt under min uppväxt utan egentligen helt tvärtom. Men jag har en hemlighet som väldigt väldigt få känner till. En hemlighet som jag inte berättat särskilt ofta och inte heller tänker berätta idag.

En hemlighet som jag hållit inom mig i så gott som hela mitt liv och som vissa dagar har fått mig må riktigt dåligt.

Men jag har klarat att leva mitt liv utan att behöva anstränga mig så mycket.

Jag har alltid vetat var jag har haft mina vänner någonstans och alltid kunna skilja på rätt och fel.

Allt har varit bra tills i december år 2004 då egentligen hela mitt liv förändrades p.g.a lite magont.

Efter ett sjukhusbesök, en massa undersökningar, en operation och ett x antal dagar så fick jag plötsligt reda på att mitt magont inte berodde på blindtarmen eller något annat skit, utan en tumör som suttit vid ena äggstocken. Jag hade fått cancer.

   Att gå i femte klass och ha cancer är inte direkt något som man kan kalla enkelt.

Det betydde ett halvår som spenderades genom att ligga på sjukhus så gott som hela tiden, det längsta jag klarade av att vara hemma var typ 3 dagar.

Min tolfte födelsedag var både den värsta och den sämsta, halva dagen var jag på sjukhuset men de få timmar som jag var hemma var underbara. Med hela familjen och även några av mina vänner.

Jag tror inte att de fattar hur mycket jag uppskattar att de var där även om jag inte orkade med så mycket.

   Strax innan sommarlovet skulle börja så var min behandling äntligen klar och jag var frisk igen.

Själva sommaren kommer jag inte ihåg särskilt mycket av, men däremot sexan.

På ett halvår så hinner otroligt mycket hända och folk hinner förändras. Och det var så det var.

Allt hade förändrats, men jag hade inte varit där och sett det.

Jag trodde seriöst att det skulle bli skönt att komma tillbaka till skolan och det var det till en början, men när folk börjat vänja sig vid att jag var tillbaka så ändrades det.

Ena sekunden kunde jag känna mig omtyckt och verkligen må bra, och andra sekunden kunde jag sitta helt själv vid ett bord och känna mig osynlig och bortglömd.

"Folk ser inte genom sina egna ögon", det var så som det kändes.

Det fanns vissa personer som faktiskt kunde komma till mig där jag satt och bara vara helt underbara. Sen fanns det de som bara kom efter att någon annan kommit, som inte verkade våga gå till mig själv. Det var det som förstörde mig mest. Jag hade liksom känt de flesta halva mitt liv och allt hade alltid varit bra. Varför hade saker och ting ändrats nu plötsligt?

Så var sexan, bra ibland och sämre ibland.

Sjuan närmade sig mer och mer och jag var säker på att allt skulle bli mycket bättre.

Det var liksom en ny skola och nya klasskamrater.

   Jag är helt säker på att om inte jag haft så äckligt höga förväntningar så hade jag inte heller mått så äckligt dåligt.

Till en början så var det faktiskt bra, jag trivdes. Men ju längre in i läsåret som vi kom så kände jag mer och mer hur de runt om mig började försvinna från mig.

Vi liksom växte ifrån varandra så att säga. Jag trodde inte att jag skulle säga det, men jag skulle hellre vara tillbaka på sjukhuset än att vara där jag var och må som jag mådde.

Inte en chans i världen att jag trodde att åtta års vänskap kunde ta slut bara så där.

Jag blev mer och mer ensam och på våren så kunde jag sitta helt själv på en bänk medan folk bara gick förbi mig.

    Men jag reste mig även från detta. Jag valde att ta vägen bort från dem som jag en gång kallade för mina bästa vänner.

Det var ett av de bästa valen som jag har gjort. För tack vare detta fick jag nya vänner och jag lyckades släppa allt som jag en gång varit och bli den person som jag alltid velat vara, en självständig person som inte lyssnar på vad någon annan säger om mig.

Det finns fortfarande vissa saker som inte är helt hundra, men eftersom 98% av sakerna är det så klarar jag mig ändå.

Jag står inte här och säger att jag haft det svårare än alla andra, det kan till och med vara så att vissa inte tycker att jag är en fighter.

Jag låg på botten, men lyckades ändå klättra högst upp igen. Enligt mig så är jag är en fighter.