De flesta vet nog hur det är, när det känns som om hela världen kort sagt är emot en. När allt som händer verkar vara negativt och självklart bara hända dig.
   Många vet hur det är när man verkligen mår äckligt dåligt. När det inte känns som om någon bryr sig eller förstår vad du går igenom
   Alla har nog någon gång låtsas att de är gladare än de egentligen är, gått runt med det där leendet när man mest av allt vill bryta ihop totalt.
Jag vet att jag har gjort det i alla fall, jag har fått folk att tro att jag faktiskt mår riktigt bra. Men jag kan väl inte vara den enda.
Hur många andra är det egentligen som lyckats lura mig på samma sätt som jag en gång har lurat dem? Hur många av dem som jag träffar varje dag är det som bär ett falskt leende?
Man ser de där personerna som alltid verkar vara omringade av en massa människor, man ser hur de ler och hur väldigt självsäkra de ser ut. Men vad händer när de är själva? Då ser de nästan vilsna ut där de står helt ensamma.
   Det är lätt att glömma andra när man själv mår dåligt, men hur ofta bryr man sig om att fråga andra hur de mår när livet verkar lekande lätt? Eller att man inte bryr sig är kanske fel att säga, men hur ofta frågar man någon?
   En annan sak som är lätt att göra när man mår dåligt, är att tro att ALLA andra mår bra. Inte förrän man har lyckats klättra upp och må mycket bättre, så kan man märka att människorna runt en faktiskt också har problem.
Man vill så gärna att alla ska dela ens humör, men det verkar omöjligt. Alltid är det någon som egentligen inte mår bra.
När ens vänner mår dåligt kan det också leda till att man själv till en viss grad mår dåligt. Man vill ju så gärna att dem som man tycker mest om ska må bra. Man försöker hjälpa till men känner sig ändå inte tillräcklig.
Och orden man säger till de som känner sig förstörda. "Fokusera på det positiva!" "Låt det inte bryta ner dig"
Det är lättare sagt än gjort, det vet man oftast av egen erfarenhet. Men man säger det för att få personen att må bra. Det är nog det viktigaste, att låta de som mår dåligt få veta att man faktiskt bryr sig och vill hjälpa dem. För visst kan det kännas som om inga ord i hela världen ska göra någonting bra, men flera små ord gör en liten skillnad någonstans.
    När folk går på bussen har de ofta den där ledsna minen. Man undrar vad de tänker på. Är det något som är fel, eller kan bara inte le när man går på en buss? Folk man möter på gatan, varför ler de inte? (Det är väl inte så konstigt? Vad skulle de le åt?) So what om man inte har en jättebra anledning. Ett leende smittar. "Det behövs bara stjutton muskler för att le, men fyrtiotre för att se bister ut."
Så le, med detta i tanken, varje minut som din mun pekar neråt förlorar du sextio sekunder av glädje.