De flesta vet nog hur det är, när det känns som om hela världen kort sagt är emot en. När allt som händer verkar vara negativt och självklart bara hända dig.
   Många vet hur det är när man verkligen mår äckligt dåligt. När det inte känns som om någon bryr sig eller förstår vad du går igenom
   Alla har nog någon gång låtsas att de är gladare än de egentligen är, gått runt med det där leendet när man mest av allt vill bryta ihop totalt.
Jag vet att jag har gjort det i alla fall, jag har fått folk att tro att jag faktiskt mår riktigt bra. Men jag kan väl inte vara den enda.
Hur många andra är det egentligen som lyckats lura mig på samma sätt som jag en gång har lurat dem? Hur många av dem som jag träffar varje dag är det som bär ett falskt leende?
Man ser de där personerna som alltid verkar vara omringade av en massa människor, man ser hur de ler och hur väldigt självsäkra de ser ut. Men vad händer när de är själva? Då ser de nästan vilsna ut där de står helt ensamma.
   Det är lätt att glömma andra när man själv mår dåligt, men hur ofta bryr man sig om att fråga andra hur de mår när livet verkar lekande lätt? Eller att man inte bryr sig är kanske fel att säga, men hur ofta frågar man någon?
   En annan sak som är lätt att göra när man mår dåligt, är att tro att ALLA andra mår bra. Inte förrän man har lyckats klättra upp och må mycket bättre, så kan man märka att människorna runt en faktiskt också har problem.
Man vill så gärna att alla ska dela ens humör, men det verkar omöjligt. Alltid är det någon som egentligen inte mår bra.
När ens vänner mår dåligt kan det också leda till att man själv till en viss grad mår dåligt. Man vill ju så gärna att dem som man tycker mest om ska må bra. Man försöker hjälpa till men känner sig ändå inte tillräcklig.
Och orden man säger till de som känner sig förstörda. "Fokusera på det positiva!" "Låt det inte bryta ner dig"
Det är lättare sagt än gjort, det vet man oftast av egen erfarenhet. Men man säger det för att få personen att må bra. Det är nog det viktigaste, att låta de som mår dåligt få veta att man faktiskt bryr sig och vill hjälpa dem. För visst kan det kännas som om inga ord i hela världen ska göra någonting bra, men flera små ord gör en liten skillnad någonstans.
    När folk går på bussen har de ofta den där ledsna minen. Man undrar vad de tänker på. Är det något som är fel, eller kan bara inte le när man går på en buss? Folk man möter på gatan, varför ler de inte? (Det är väl inte så konstigt? Vad skulle de le åt?) So what om man inte har en jättebra anledning. Ett leende smittar. "Det behövs bara stjutton muskler för att le, men fyrtiotre för att se bister ut."
Så le, med detta i tanken, varje minut som din mun pekar neråt förlorar du sextio sekunder av glädje.

Kan man hata någon som man aldrig har träffat?
Är det möjligt att hata en person som man egentligen inte vet någonting om? 
Man säger att man ska leva i nuet, men det är ju omöjligt när minnen från det som varit, jagar en dag och natt.
   Jag sitter här och försöker förstå något som hände för över 60 år sedan.
Försöker få en bild och en en känsla över hur det var.
Vad de olika människorna tänkte.
   Naziterna, som utan att blinka kunde bestämma någons öde. Som med bara några ord, eller genom att visa med handen, kunde bli mördare.
   Oskyldiga människor, som fick möta döden på ett obeskrivligt hemskt sätt.
   Personer, som fick se folk dö framför deras ögon.
   Jag försöker förstå, men det är omöjligt.
Ingen som inte var där när det hände kan riktigt förstå. Inte ens om någon berättar hur det gick till.
Men att få höra om det, ger en ändå en inblick i hur det var. Låter en förstå något som egentligen inte går att förstå.
För det är verkligen obegripligt hur hjärtlösa och trångsynta vissa människor kan vara.
   Det finns perioder i mitt liv som jag mer än gärna skulle vilja glömma. Fast inget av det går att jämföra met det som hände i Auschwitz.
   Jag kan inte med ord beskriva det hat som jag känner, mot de idioter till människor som gjorde detta.
Bara tanken på det får mig att vilja spy.


Insamlingen av pengar genom att sälja strumpor, kakor, plastpåsar, korvar, påskgrupper mm gav tillslut resultat.
Den 19e April åkte jag och den största delen av niorna på skolan till Polen.
Över hälften av resan spenderades på tåg. Från Göteborg, tåg till Malmö, nattåg till Berlin och elvatimmarståg till Krakow.
När man tänker efter så gjorde det inte så mycket att man inte fick sova så mycket som man hade velat. Det var ändå på tågen som man fick umgås mest, och det var väldigt trevligt. Alla var på något sätt med alla, både lärare och elever.
Hela resan var faktiskt väldigt lyckad. Timmarna i Berlin, dagarna i Krakow, guidningen i saltgruvan och besöket vid Auschwitz-Birkenau.
Auschwitz var det stora i resan. Något som man både såg fram emot och smått bävar för att få se.
Vi kom alla överrens om att vädret förstörde mycket. Att se allt grönt gräs och gröna träd i det strålande solskenet gjorde det svårare att få fram känsla av hur det var då.
ARBEIT MACHT FREI står det vid ingången till Auschwitz. Arbete ger frihet, första beviset på att fångarna blev lurade.
I början försökte jag bara förstå allt som faktiskt har hänt på den platsen där vi nu gick. Men det var verkligen svårt.
Vi gick in husen som finns där, som nu är museum. Bilder med lite text under, guiden berättade en massor. Men redan i början var huvudet fullt av tankar, så jag klarade inte riktigt av att lyssna.
Det fanns hela tiden något tungt i luften som tryckte ner humöret, men det värsta hade inte kommit än.
Det var när vi gick in i det andra eller tredje huset, där utställningarna fanns.
På väggarna kunde man se bilder på småsaker som fångarna haft med sig. Men den stora chocken kom när man klev in i ett rum. Det första man ser är en glasmonter, inbyggd längs en vägg, full med människohår. Flera ton. Jag var riktigt nära på att spy när jag såg det. Helt ofattbart.
I nästa rum fanns en monter med fångarnas väskor. Det stod namn på dem, och vilket datum som de anlände. "För att inte blanda ihop dem" De blev lurade till att tro att de skulle få tillbaka sina saker. I samma rum fanns också montrar med barnkläder, borstar, köksredskap. De trodde att de skulle få starta ett nytt och bra liv, de hade tagit med sig nästan allt de ägde.
Nu var i alla fall jag helt förstörd. Gick runt som en zombie och bara tänkte på alla som blivit offrade. Lyssnade inte längre alls på vad guiden sa, jag vill inte höra mer.
När vi gick in mot skjutväggen kom en lärare fram till mig och då sprack allt. Jag grät och skakade. Kom inte fram till väggen, så det är det enda som jag inte har sett.
Folk klappade mig och frågade hur jag mådde. Jag skakade bara på huvudet. Helst ville jag väl bara skrika, ville inte ha något medlidande. Det var inte mig det var synd om.
Vi gick även in i en av gaskamrarna. Det går inte ens att beskriva...
Efter Auschwitz åkte vi till Birkenau.
Tänk er träbäddar som är mindre än en dubbelbädd, tänk er 8-10 personer som ligger i en sån.
Tänk er toaletter som en låda i betong, tänk er att behöva rensa ut det själv.
Tänk er gaskamrar, tänk er att behöva ta hand om de som blivit ihjälgasade.
Tänk er tåg, tänk er dem överfulla med rädda människor.
Tänk er en väg, tänk er att få se era nära och kära gå åt ett håll och ni själva får gå åt det andra utan att veta vad som väntar er.
Detta fick fångarna göra.
På den vägen gick vi. Jag försöker fortfarande fatta att allt detta har hänt. Att folk faktiskt har fått sin dödsdom där.
Det är så hemskt och så obegripligt.

Nu klarar jag inte av att skriva så mycket mer. Men detta var lite kort av hur det var på resan i alla fall.