Ten black roses

Jag tänker avvika från mitt vanliga mönster nu. Jag tänker skriva hur jag känner mig och inte vad jag tycker om något. Detta gör jag för att jag verkligen behöver skriva av mig.

Det var väldigt länge sen som jag mådde riktigt dåligt under en längre tid. Detta har jag mina underbara vänner att tacka för, de som alltid ställer upp och som inte försvinner. Mitt liv har egentligen blivit väldigt mycket bättre på alla olika sätt. Vänskap, familj, kärlek, skolan och självförtroendet är några saker som jag nu är nöjd med, några viktiga saker.
Jag tycker inte själv att jag har haft ett helvete tidigare egentligen, men när vänner försvinner och det känns som hela ens liv består av bråk och skrik, så bryts man tillslut ner.
När man hamnat längst ner, så har man två val. Antingen så fortsätter man ligga där och må dåligt tills man kanske inte längre klarar av att ta mer skit. Eller så reser man sig upp, tar tag i sitt liv och ser till varje pris till att man börjar må bättre.
Att göra det sistnämnda är svårare än vad man tror. För oftast när man är på botten, så handlar det inte om småsaker som man har gått igenom. Men har man tillräckligt mycket vilja att må bättre, så kan man klara det. Man kan fixa det helt själv om man är äckligt stark, eller så tar man hjälp av någonting, hittar något som ger lite ljus i tillvaron.
Vad man en väljer så måste man ta första steget själv, man måste bestämma sig för att man ska må bättre själv. Ingen annan kan göra det valet åt en, för det funkar inte om man inte har viljan.
Sen gäller det att inte ge upp. Ingenting säger att du kommer klara det den första gången, men väldigt mycket säger att du kommer klara det om du bara ger det tid. Försök att se allt det positiva som kommer att komma, om du börjar må bättre.

Så, det var som sagt, länge sen som jag mådde riktigt dåligt. Men det händer att jag i alla fall mår sämre. Det leder antingen att jag stänger in mig och inte klarar av att le och skratta. Det kan man märka om man väl tar sig tid att kolla. Jag blir kortare i mina svar och helt enkelt mer deppig.
Eller så låter jag den deprimerade delen av mig tryckas tillbaks lite, låter inte folk runt mig se att mitt humör egentligen inte är på topp. Det gör jag för att inte förstöra stämningen runt mig, för att det kanske bara är småsaker eller för att jag inte vill låta det gå ut över mina vänner.
Under de dagar då jag mår sämre, så tar tankarna över. De leder mig tillbaka till det som var förr, det som var innan och strax efter sjukdomen.
En sak är säker, jag hatar personen som jag var då. Den där lilla äckliga wannabe-fjortis-ungen. Som aldrig stod upp för sig själv, som försvann in i skuggan av andra. Jag har rivit sönder sidor ur mina gamla dagböcker på grund av det som stod i dem, för att jag hatar det.
Ibland saknar jag faktiskt det, inte den jag var, men det som var. Jag ser tillbaka och tänker på den åttaåriga vänskap som på mindre än några månader, mer eller mindre rann ut i sanden. Jag tänker på den bästiskärlek som försvann utan att någon av oss egentligen märkte det. Jag tänker på löften om att aldrig svika, som bröts.
Delade halsband, ihopsatta namn, hemliga klubbar, påhittade och barnsliga lekar, underbara dagar – vart tog det vägen? Hur lyckades allting bara bli minnen?
Folk förändras. Det är väl det enda jag har att säga om det. Ibland på samma sätt och åt samma håll. Ibland på olika sätt och åt olika håll.
Men önskar jag att det kom tillbaka? Både ja och nej.
Hade jag fortsatt att umgås med dem som jag umgicks med då, så skulle jag inte vara den jag är idag. Bara tanken på det skrämmer mig. Att jag kanske aldrig skulle ha utvecklats som person, utan alltid vara den som stod i bakgrunden.
Men det är klart att jag saknar vänskapen som fanns då, dagarna då vi lekte med lego, dagarna då vi tog miljontals kort på allt och ingenting, när vi hittade på danser till låtar som jag nu tycker är skitdåliga.
Vissa av dem här dagarna och minnena har gjort så att jag aldrig riktigt kan tycka illa om mina ”gamla” vänner utan att få dåligt samvete. De fanns inte där för alltid som de sa, men den tiden som de fanns där så fanns de där på riktigt, till 100%. Sånt sätter sina spår.
Men jag gjorde valet att lämna dem. Idag står jag här med alla dem som vänner, men inte som mina bästa vänner. Idag står jag här med nya vänner som enligt mig, är de bästa i hela världen. Mest på grund av att jag faktiskt kan vara mig själv i närheten av dem. De klarar av att vara galna när de känner för det. Vad spelar det för roll om någon kollar på en som om man vore helt störd i huvudet, när man har den bästa tiden i sitt liv tillsammans med sina bästa vänner?
Vännerna är mina livräddare, men det finns även annat som får mig att gå vidare.
Min familj och främst av allt mina bröder. Jag har fyra bröder som är totalt bäst! Okej, jag erkänner att jag inte alltid har tyckt det. Jag har bråkat rejält med mina två yngsta bröder. Jag har hatat dem för saker som de har gjort och de har utan tvekan hatat mig. Anledningen att jag bara har bråkat med min lillebror och yngsta storebror är att de andra två är halvbröder och elva respektive åtta år äldre än mig, så det har inte riktigt blivit samma relation till dem.
Fast nu är det så att jag inte kan hata mina bröder fullt ut för att de faktiskt är mina bröder. Och jag behöver dem. De är de enda som exakt vet hur saker och ting är i våran familj och så.
Jag är lillasyster och ser därför självklart upp till mina storebröder. Jag är storasyster och vill därför vara en bra förebild till min lillebror. Jag är syster och älskar mina bröder!
Jag är den enda flickan och när jag var mindre hatade jag det. Jag ville inget hellre än att få ha en syster. Och det blev inte bättre av att jag egentligen skulle ha haft en storasyster. Fast hon har istället blivit min skyddsängel. Under en tid så gick jag till hennes grav en hel del, bara för att kunna bli lugnare. Jag står vid din grav och saknar en tid som inte fanns.
Jag har inte en syster genom blod, men däremot har jag person som är som en syster för mig. Hon fanns för mig när jag förlorade mina vänner och hon stod på min sida. Det var precis vad jag behövde då. Jag vet att jag alltid kan komma till henne om jag behöver. Tyvärr är det alldeles för långt till henne för att jag ska kunna träffa henne när jag vill. Så saknaden är väldigt stor.
Saknad är också något som tar stor del av mitt liv. Saknad efter personer som jag inte träffat på jättelänge, saknad efter personer som jag träffade för några timmar sen, saknad efter platser som jag vill till. Och jag vet att det kommer bli värre, när min pojkvän och min bästa vän flyttar till sommaren och när jag till hösten börjar på gymnasiet.
Jag vet precis hur jag vill ha det när jag blir vuxen, men jag vet inte hur jag ska få det så. Jag vet att jag är duktig i skolan och har relativt lätt för mig med olika grejer. Men framtiden skrämmer mig och mina höga krav trycker på. Vad händer om jag faktiskt misslyckas? Mot alla odds så kan det faktiskt hända. Det skrämmer mig mest när det gäller framtiden.
En annan sak som skrämmer mig är tanken på att förlora personer som jag älskar.
Jag vet att min farfar är 92 år gammal, att han har blivit svagare och kanske inte finns så länge till. Jag vet att min farmor är 91 och inte har varit hemma på snart fyra månader och inte kommer komma hem igen. Jag vet att min morfar är sjuk i alzheimer och snart kommer ha glömt bort vem jag är. Jag vet att mormor sliter ut sig eftersom att hon lägger ner så mycket energi på morfar och huset. Jag vet det och jag hatar det. Det är ju personer som har funnits där hela mitt liv, att förlora dem är otänkbart.
Det är galet. För första gången har jag kunnat tänka tillbaka på allt utan att må dåligt av det. Men när jag tänker på framtiden så bryter jag ihop.
Jag behöver veta hur saker och ting kommer att bli. Jag behöver en fast punkt. Jag klarar inte av att inte veta vad som kommer att hända mig eller vad jag ska göra när det händer.
Jag trivs där jag är nu, snart 16 år, på högstadiet där jag vet hur saker och ting fungerar, tillsammans med mina vänner och min pojkvän.
Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag gnäller, för det finns inget att göra åt att framtiden kommer. Men jag tänker inte sluta gnälla förrän den väl är här.

1590 ord behövdes för att få ut det mesta som snurrar inne i mitt huvud. Kanske inte så jättemycket, kanske inte så jätteintressant, men jag hoppas väl att någon har haft tillräckligt lite liv för att läsa igenom det.

How do you measure a year in the life?

2008 - 2009
Ett år, femtiotvå veckor, trehundrasextiosex dagar.



   2007 kände jag på mig att 2008 skulle bli bra. Och det blev det, utan tvekan. Jag kan till och med säga att det var ett av de bästa åren hitills. Ett händelserikt år.

   Jag började året med att klippa mig och färga håret rött. Dagen innan skolan började var jag på min första FeFo-träff, något som jag inte ångrar någonstans. Lärde känna helt underbara människor.
   I mars såg jag Neverstore live, åkte till Trosa för att praoa och var med i en kabaré i skolan. Min 15-årsdag firades uppe i Dalarna och Fjätervålen.
   WHPG - We're the Harry Potter Generation i april. Det betydde en helg i Karlstad tillsammans med en massa HP-nördar. Helt klart ett minne för livet, inte minst när vi satt uppe till gryningen och pratade.
Vi får inte glömma mina första klackskor som införskaffades i slutet av månaden och som gjorde så att varenda människa på skolan hörde när jag kom.
   Maj, början av sommaren. Mitt bevis på riktig kärlek tog slut, kärleken mellan min bror och hans dåvarande flickvän. Detta ledde till stor saknad efter personen som är som en storasyster till mig. Det är ju inte så lätt att träffas när personen bor på andra sidan Sverige...
   Sommaren 2008. Juni, juli, augusti. Tjejerna i 9c träffades hemma hos Mimmie och hade det väldigt trevligt. Lagom till skolavslutningen så klipptes mitt hår av, det blev kort. Jag fick tack vare min bror höra Paramore live från Hultsfred, genom telefonen. I slutet av juni tog jag tåget upp till Norrland och klöverträsk, där jag bodde hos Denise i nio dagar. Helt klart sommarens höjdpunkt.
Den femte juli var det dags för ännu en lite större FeFo-träff, Back to the Future i Gbg. Efter att ha varit i både Åmål och Västerås så var det dags för Halmstad, där jag och Signe var på en konsert med Håkan Hellström. Det var väldigt trevligt.
08-08-08 spenderades just i 08, Stockholm, med familjen.
En stor del av sommaren tillbringades på klipporna och i vattnet tillsammans med väldigt underbart folk. Det var helt enkelt perfekt. Men sommar är som sagt kort och snart var hösten och skolan tillbaka. Början av det sista året i grundskolan, nian. Vi var nu äldst på skolan, lätt ett av de bästa skolåren. Men självklart känner man att det är på väg att ta slut och man vill inget hellre än att frysa tiden och bara få vara 15 i all evighet. Men detta är tyvärr omöjligt. Lärarna började oavbrutet prata om gymnasiet, kraven på en själv över att kunna fixa betygen blev högre. Nu gällde det ju för intagningen.
   Wake me up when september ends. Skolan fortsatte. Ännu en konsert med Håkan, den här gången på Liseberg. 29/9 ett av årets bästa dagar, då jag blev tillsammans med min Fredrik.
   Oktober, hösten började komma på riktigt. Min och mina vänners årliga höstdag. Världens bästa farmor åkte in på sjukhuset och allt skakades till lite grann. Men hon klarade det, även om hon inte kommer bli helt återställd.
Jag bestämde mig för att lägga till lite svart i mitt röda hår. Det blev topparna och en slinga i luggen.
   Plötsligt var det årets sista månad. Jag var med i Orust Lucia. Träffade Per Gessle och fick min skiva signerad. Julen firades hemma, och årets julklapp var en Nikon D80.
Sen mina damer och herrar kom vi till den 31 december, årets absolut sista dag. Detta firades med de bästa, hemma hos Madde. Med mat, spel, prat och en massa skratt.
Kortfattat, mitt 2008.

   Men året har gått för fort. Jag kan inte fatta att det är ett år sen som jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv, börja skita i vad andra tyckte, bli en gladare person. För 52 veckor sen kände jag inte ens min pojkvän. Och det känns läskigt att jag för bara 366 dagar sen inte alls kände mig orolig inför framtiden.

   Men nu är frågan, kan 2009 bli minst lika bra? Av någon anledning så känns det inte alls så, men man kan ju hoppas.
2009 innebär mycket, nationella prov, Auschwitz, slutbetyg, gymnasiet. Jag kommer skiljas från mina vänner och världens bästa klass. Min bästa vän flyttar till Varberg, henne kommer jag få träffa väldigt mycket mindre. Big sis' flyttar till Göteborg, henne kommer jag förhoppningsvis få träffa oftare. Allt kommer att förändras, men jag antar att man får göra det bästa av situationen.
Jag tänker ta dagarna som de kommer, en i taget.
The beauty is in what you make it.