Människors liv styrs av en hel del saker.
Familj, karriär, intressen, drömmar, andra människor, väder, tid, pengar, kärlek och rädsla till exempel.
Det sistnämnda tänkte jag skriva lite mer om idag.

När folk frågar vad jag är rädd för så brukar inte listan bli särskilt lång. Men jag har kommit på att jag är rädd för en hel del saker. Det är inga direkta fobier bara sån där känslan som gör hela situationen obekväm.
Sånt som man inte tänker på direkt när någon nämner ordet rädsla. Sånt som vissa kanske tycker är helt sjukt att vara rädd för.
   Den första grejen som jag faktiskt har en fobi för är en så enkel sak som spindlar och det är ju inte direkt något ovanligt.
   Jag kommer ihåg när jag gick på dagis. Då hade vi en dagisfröken som var väldigt rädd för spindlar. Självklart så var det alltid henne vi ropade på om en spindel kröp runt på golvet. Självklart blev hon lika rädd varje gång och flög upp på en stol eller något.
Det är ju ändå lite hemskt att göra så mot någon, men vad kan man begära av barn under sex år som tycker det är väldigt roligt.
Jag har själv blivit utsatt för personer som vill visa mig någon spindel, som kommer springandes med dem emot mig, som försökt dra mig till platser där det finns spindlar. Knappast något som jag föredrar.
Om jag får syn på en spindel så får jag väldigt lätt panik och är ganska så snabbt ute ur rummet.
Jag har flera hål i mitt rum som är igentejpade på grund av en spindel. Ett par gånger har jag inte kunnat sova i min säng för att det har varit en spindel där.
Jag är inte rädd för att de ska bita mig, för det vet jag att de inte gör. Men det börjar liksom krypa under huden på mig och jag tror att det ska hoppa på mig.
Det konstiga är att jag är inte särskilt rädd för spindlar som finns utomhus. Men bilder på spindlar klarar jag inte av.
   Nästa sak som jag brukar nämna när frågan om rädslor kommer upp är mörker, eller rättare sagt, att gå själv utomhus när det är mörkt.
Jag kan gå vägar som jag kan utantill, där jag känner till allt, men ändå var så sjukt rädd.
Även om musiken så gott som alltid är på så måste den stängas av då, så att jag kan höra allt.
Jag kan helt ärligt säga att jag är rädd för att det ska komma någon blodtörstig mördare och hoppa på mig. Det är helt galet, eftersom att jag vet att chansen är sjukt liten. Jag har liksom inte ens sett ett rådjur när jag varit ute och gått.
När det är ljust så är det självklart helt okej att gå ute. Och går jag med någon annan när det är mörkt så är det också oftast lugnt, så kan jag nästan skratta åt hur feg jag brukar vara.
Men jag antar att inte veta vad som kommer runt hörnet, inte kunna se det utan vara helt maktlös också bidrar till rädslan.
   Det leder oss till nästa sak som jag kommit på att jag är rädd för. Framtiden.
Eller det kanske inte riktigt stämmer. Men framtiden bidrar med något som jag är rädd för. Nämligen situationer som jag inte har någon makt över.
För att jag ska kunna känna mig säker så måste jag veta hur saker och ting fungerar och hur jag ska bete mig.
Framtiden innebär rätt så många såna situationer.
   Gymnasiet. Det är sex dagar kvar och jag får mer och mer panik.
Inte nog med att jag ska börja på en skola där jag inte känner någon. Skolan ligger dessutom sju mil hemifrån. Allt kommer att bli helt nytt för mig.
Jag vill så sjukt gärna stanna kvar på högstadiet. Där jag vet hur saker och ting fungerar och hur jag ska bete mig. Där jag känner mig säker.
   Jobb. Nej, jag vet inte vad jag vill jobba med. Under de senaste åren har jag velat bli allt mellan polis till arkitekt. Jag har inte direkt något som jag är riktigt bra på, utan jag är rätt så medelmåttig.
Jag avskyr att prata med folk jag inte känner. Ju viktigare personerna är för mitt liv ju mindre pratar jag, jag är rädd för att de ska tycka något negativt om mig och sen inte kunna ändra uppfattning.
Familj. Jag vill gifta mig, jag vill ha barn. Men jag är inte säker på att jag är redo eller kommer bli redo för det.
Det kan bero på att jag är sexton år och mitt i min uppväxt. Det är inte meningen att jag ska vara redo för det nu.
Men det kommer att bli så otroligt mycket ansvar, dygnet runt.
Jag är rädd för att min familj kommer bli totalt misslyckad. Att mina barn kommer få uppleva en massa bråk och må dåligt.
Jag är rädd för att bli en sån där tråkig vuxen som aldrig träffar vänner eller som inte direkt har några vänner.
   Döden. Ja, det är inte heller den ovanligaste saken att vara rädd för.
Det är inte rädslan för att dö så fort jag går utanför dörren som är värst. Utan rädslan att förlora dem som man älskar. Någon i familjen, någon släkting eller någon vän.
Tyvärr så är döden något som inte går att undvika. Det gäller liksom bara att leva sitt liv innan döden kommer. Ta vara på tiden som man har tillsammans. Man kan liksom inte sitta och vänta på att döden ska komma.
  Sen finns det andra saker som jag också är rädd för.
Att misslyckas är en av dem sakerna.
Jag har väldigt höga krav på mig själv. Det som jag gör ska inte bara göras bra utan lite extra bra.
Jag är en tjej som så gott som alltid sköter mig. Och det känns som om folk förväntar sig väldigt mycket av mig.
Jag tycker inte så jättemycket om att få hjälp med saker, för jag vet att jag kan fixa det själv och jag vill kunna ha kontroll över allt.
Rädslan för att misslyckas är väl något som kommer på köpet då.

Rädsla är en sak som styr många människors liv. Vissa rädslor kan man bota, vissa är lika naturliga som själva livet.