Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Jag har aldrig velat klassas som en medelmåtta i mängden.
Jag vill vara längre, snabbare, smartare, tuffare och bättre än alla andra.

   Jag får alltid panik när någon är bättre än mig på något som jag borde klara bra.
Jag har enligt mig själv någorlunda bra betyg med 2 G, 9 VG och 6 MVG, 275p. Fast även om jag är medveten om att det är mer än vad många har i början av nian, så är det enda jag tänker att jag måste höja mig. Jag vill kunna gå ur nian med så bra betyg som möjligt.
Det enda ämnet som jag faktiskt inte bryr mig särskilt mycket om är idrott. Där gör jag bara mitt bästa och hoppas på att jag kan klara det.

   Förra veckan hade vi ett kemiprov, och jag kände redan när jag lämnade in det att det inte skulle bli ett av mina bästa resultat. För ett par dagar sedan så meddelade min lärare att jag, med 7 fel precis hade klarat ett MVG. Detta gjorde mig äckligt förbannad och besviken på mig själv. Mest på grund av att jag vet att jag kunde ha pluggat mer, men också för att det nu känns som om jag tappar lite i kemin. Asså, jag vet att det egentligen inte är så, och jag vet att ett MVG är bra även om det är på gränsen till det. Men jag har så höga krav på mig att ett svagt MVG inte räcker.

   Ibland kan dock de höga kraven vara bra, i alla fall när det gör så att jag pressar mig lite längre för att göra något bättre.
Det var en friidrottsdag i skolan idag. Jag tävlade i 100m, höjd och kula.
På 100m sprang vi fyra och fyra, och de två bästa gick vidare.
   Första heatet kom jag 2a och gick därför vidare till semifinalen. Där skulle jag springa mot tre stycken från A-klassen.
Det är allmänt känt att A är en bättre idrottslass än B och C. Detta fick mig att prestera lite bättre, för det sista jag tänkte göra var att förlora mot A:are. I semifinalen lyckades jag därför komma 1a.
   I finalen var det jag, en klasskamrat och två A:are som skulle springa. Det var jämt, och jag lyckades ligga bra till en bra bit. Men när vi närmade oss målet så sprang de två A:arna om mig. Jag kände i hela mig att det sista jag tänkte göra var att förlora. Så ännu en gång satsade jag mer, och på något sätt så lyckades jag komma på en delad tredjeplats.
Ska du komma sist, så se till så att du inte gör det själv.

   När det senare var dags för höjdhopp så hade jag bara en tjej som jag såg som konkurrens.
Allt gick helt okej, några åkte ut och jag lyckades hålla mig kvar. Tills höjden var 1.20, då rev jag för första gången.
Jag kände redan när jag närmade mig ribban att det inte skulle funka. Så jag blev riktigt förbannad och trodde att jag hade förlorat det. Efter några sparkar i väggen och några hopp upp och ner så lyckades jag lugna ner mig och ställde mig för att göra omhopp. Detta klarade jag, och jag kände att hoppet steg inom mig.
   Ribban höjdes till 1.25, och då rev faktiskt hon som jag såg som det största hotet. Jag kunde inte låta bli att faktiskt bli glad över detta. När min lärare plötsligt sa att om jag satte den här höjden så skulle jag vara i ledningen, så var jag taggad till tusen. Jag tog några djupa andetag och sprang iväg, och klarade det faktiskt.
   Jag såg på när dem andra gjorde omhopp och en efter en rev ner ribban. Plötsligt så kom folk springandes mot mig och skrek , utan att jag märkt det så hade jag faktiskt vunnit.
Lyckan var total och jag hoppade runt och var helt uppe i himlen. Fick en massa kramar och bestämde mig sedan för att fortsätta.
   1.27, 1.30 och 1.33 klarade jag av. Detta var 8 cm högre än vad jag någonsin klarat av att hoppa.
På 1.36 tog det slut, och efter tre hopp kände jag att jag att även jag gjort mitt för dagen.
Men jag hade lyckats med det som jag velat göra i två år, vinna höjdhoppen. Och detta hade jag gjort utan någon särskilt stark träning i år, det högsta jag hade hunnit hoppa på idrottslektionerna var 1.10.

   Jag kommer nog alltid ha kvar dem här höga kraven på mig själv, men jag överlever nog ändå. För de kan faktiskt vara bra.