Det är så otroligt mycket lättare att ta åt sig hårda ord från en främling än vad det är att ta åt sig underbara ord från någon man älskar.
Varför? Kanske för att vi redan vet att de som står oss nära faktiskt älskar oss och tycker att vi är bra, så vi puttar lätt deras ord åt sidan. Kanske för att vi tror att de bara säger det för att vara snälla och få oss att må lite bättre. Kanske för att i våra huvuden så representerar en främlings ord alla andra främlingars ord också. Vi vill innerst inne att ALLA ska tycka att vi är något alldeles extra.

Ändå, så fort som någon som betyder mycket för en säger något negativt om en så kan hela ens värld förstöras, personen i fråga behöver inte ens mena allvar för att man ska börja undra om det kanske faktiskt är så.

Självförtroende är något som man oftast behöver kämpa rejält för att få, men det är det ofta värt.

   När jag gick på låg- och mellanstadiet så var jag äckligt osäker på mig själv. Det kändes inte så då, men när jag ser tillbaka på det så är det rätt så självklart. Jag var blyg, förlitade mig på andra och sa väldigt sällan vad jag tyckte. Jag är inte ens säker på att jag faktiskt hade åsikter om saker och ting. Jag valde ofta samma sak som någon av mina vänner i rädsla av att bli ensam. Jag var skiträdd för att folk skulle tycka illa om mig för något jag gjorde.

   Tack och lov så har detta förändrats nu. Mitt självförtroende är 7 av 10 gånger bra och jag kan faktiskt ställa mig framför spegeln och vara nöjd med det som jag ser.  Jag tar väldigt sällan åt mig av det negativa som folk säger till mig och jag skiter fullständigt i om folk som jag inte direkt umgås med snackar bakom min rygg. Om det får dem att må bra och känna sig bättre som person så får de hålla på. Jag vet vad jag tycker om det mesta och är beredd på att säga det. Men nej, allt är inte perfekt. De där 3 av 10 gångerna som jag inte är nöjd med mig själv och min kropp så beror det oftast på vikt. Jag är 15 år, 167 cm lång och väger strax över 50 kg. Jag har i ungefär fem år kämpat med att gå upp i vikt. Det är inte det enklaste när man väldigt ofta möts av reklam för hur man lättast går ner i vikt eller väldigt ofta faktiskt får höra att man är smal. Vikten är mitt största komplex och att säga till mig att jag är smal är som att säga till någon överviktig att h*n är tjock. Jag mår seriöst dåligt av det. Visst säger vissa att jag har en fin kropp och att de är avundsjuka på mig, men jag kan inte förstå hur någon skulle vilja vara såhär smal. Jag är sällan hungrig och när jag väl äter så blir jag väldigt lätt mätt, så jag går inte upp i vikt. Jag vägde 47,5 kg i över ett år innan jag började gå upp i vikt och nu har jag vägt ca 50 kg i ett halvår. Det hjälper inte att folk säger åt mig att gå upp i vikt!

   Var försiktiga med vad ni säger, för även om ni menar väl så kan era ord få folk att må dåligt.

Lev inte för någon annan än er själva. Många av dem som ni söker uppmärksamhet ifrån och som ni klär upp er för idag, kommer inte att finnas kvar i era liv om några år. Och då har ni slösat bort en stor del av ert liv.

Tar ni åt er av allt negativt som folk säger och tycker om er så kommer ni bara förlora på det, för de som snackar bryr sig inte om ifall ni blir sårade av det. Och de där främlingarna, vad vet de egentligen om dig?